Wet Leg - Moisturizer

Domino/Playground

BETYG: 4 av 6

Flera av varandra oberoende vetenskapliga undersökningar slår fast att den som inte blev fullständigt knäckt av Wet Legs debutsingel Chaise Longue 2021 helt saknar musikalisk nyfikenhet och upptäckarglädje. Lika knäckande var Rhian Teasdale och Heather Chambers debutalbum med samma energiska nivå, och givetvis haglade det av listplaceringar, grammisar och brit awards över dem. Ändå fanns där en överhängande känsla av att det var ett tomtebloss och att Wet Leg skulle sorteras in i högen av one-hit-wonders vars namn vi knappt kan dra oss till minnes längre (CSS? Electric Six?).

Det hade varit tryggt att göra som de flesta i liknande situation och följa upp med mer av samma sak på ett andra album, även om det sällan leder till mer än långsamt svalnance uppmärksamhet och början på en mer eller mindre utdragen utförsbacke. Men Wet Leg valde den andra vägen och ägnar minst hälften av Moisturizer åt att återuppfinna sig själva.

Till att börja med släppte de in hela sitt turnéband som fullvärdiga medlemmar och i flera fall medlåtskrivare. Från en duo till en kvintett, från gamla vänner som valt varandra av sociala skäl till proffs som valt varandra av helt andra skäl, från ett tight kompispars interna skämt och referenser till fem personers varierande influenser och viljor. Det hörs på Moisturizer, som är väldigt mycket spretigare än debuten, på gott och ont.

De knyter an till sina tidigare följare med inledande CPR som har just den sortens omedelbart överväldigande kvaliteter som på debuten, och sedan med sin uppgraderade och medryckande kombinationen av mangelrefränger och quiet/loud i den konfrontativa dissen mot påflugna män i Catch These Fists. Pillow Talk präglas av sina kraftigt larmande gitarrattacker, liksom hittiga Mangetout (där det insmugna Ian Hunter-citatet - medvetetet eller inte - ger extrapoäng i den här skribentens bok).

Breddningen i hälften av materialet börjar försktigt med den arroganta The Strokes-klingande new new wave-dängan Liquidize och sedan ("I don't want your love, I just wanna fight"), men det är först med Jennifer's Body och Davina McCall som de verkligen bryter av med en lågmäld liten popsång helt utan utbrott eller högljudda partier. Den välanpassade 80-talspopen med luftiga synthar i Pokemon tar dem hemifrån Isle of White till Tokyo, och den kanske den kraftigaste kursavvikelsen är 11:21, en ballad med stort allvar och Kate Bush-ambitioner.

En starkt bidragande orsak till att breddningen håller och funkar är Rhian Teasdale. Hon sjunger, hon pratar, hon viskar och gastar med samma auktoritet oberoende av tonläge, och det bidrar till att Wet Leg lyckas behålla sin storögda upptäckarglädje även ett vidare musikaliskt sammanhang.

I den stora och allsångsvänliga avslutningen U and Me at Home - en lovsång till att göra ingenting minns Rhian Teasdale med självironisk glimpt i ögat hur hon och Heather Chambers en gång i tiden skojade om att de kanske skulle "start a band as some kind of joke", bara för att nu tvingas konstatera att "Well, that didn't quite go to plan".

Wet Leg handlar knappast om medvetna och aktiva vägval och långsiktiga karriärstrategier, tvärtom verkar de leva efter principen att det blir som det blir. Den här gången blev det samma energi nivå men med större omfång, det blev lite mindre knytnävsfight och lite mera verserade resonemang. Det blev bra. Men det säger inget om vad det blir framöver för Wet Leg.

Av Patrik Forshage

Den 11 juli 2025

Skivrecension