Taylor Rae - The Void

Missing Piece

BETYG: 4 av 6

På sitt debutalbum hade Taylor Rae inte plats för något subtilt reflekterande, och hennes kraftfulla americana gjorde henne snabbt till en framgångsrik liveartist med 200 spelningar om året under bältet. Men det sabbade också hennes relationer, och på Taylor Raes andra album finns också helt andra introspektiva dimensioner och stämningar.

Redan i det inledande titelspåret tillåter hon sig att stirra ner i den avgrund som livet ibland erbjuder som enda alternativ, men efter en akustisk lågmäld inledning växer låten till en kraftfull sydstatscountryrock. Den speglar albumets två musikaliska karaktärer, när den pendlar mellan sprödare Laurel Canyon-folk med rötter i hennes uppväxt i Kalifornien och den tuffare och mer rustika roadhouse-americana som är norm i hennes nuvarande hemstad Austin.

Hon beskriver de stillsammare sångerna som mer personliga, och de är inte oävna. Hi hade kunnat vara en av Joan Armatradings snyggare popreggaelåtar, och Celebrating Alone är en stilla jazzballad med utmärkt hantverk. Detsamma gäller i högsta grad elpianosvängiga och refrängstarka Not Mine som varje soulcoverband med skicklig sångerska snart kommer att ha på sin repertoar. Men det är fortfarande i de tuffare stunderna som The Void verkligen övertygar, som med den eleganta organiska sydstatsrocken i Maybe I'm The Villain och den luftigt bluesiga Cologne där Taylor Rae briljerar med sin röst.

I avslutande The Airport Song återkommer hon till debutens fokus med ytterligare en sång om turnélivets våndor, och fortfarande är det i det temat och i det rustika soundet som Taylor Raes riktiga styrka ligger.

Av Patrik Forshage

23 april 2025

Skivrecension