Ryan Davis & The Roadhouse Band - New Threats from the Soul

Tough Love/River Lea/Border

BETYG: 5 av 6

Varför måste man vara traditionalist för att man verkar i en tradition? Ryan Davis från Louisville, Kentucky, har inga avsikter att låta sig begränsas, inte när han har de smartaste vardagstexterna att förmedla, ett känsligt och samspelt band att arbeta ihop med och en teknikpark som inte fanns när hans genre etablerades i början av 1970-talet.

Till att börja med är Ryan Davis en värdig ambassadör för Gram Parsons "Cosmic American Music". Han inte bara förvaltar countryns arv utan adderar det flummiga med flöjter och klarinetter (eller för den delen Ryan Davis egen undergroundteckning på omslaget) och det kosmiska med lakoniska textrader om att "My rocket ship is covered in grafitti too!". Med båda bootsen stadigt i traditionen adderar han dessutom något ytterligare.

The Simple Joy till exempel är en episk ballad, med fela och omnämnanden av Hank Williams, och som extra krydda vokaldetaljer av självaste Will Oldham. Den genuina americanakaraktären påverkas inte av de i sammanhanget udda programmerade subtila beats i botten, varken där eller i lika stora Mutilation Falls - en fortsättning på långa Mutilation Springs tidigare på albumet - med ett mer påfallande fett beat bakom både Christopher Mays allerstädes närvarande pedal steel och en äventyrlig synth.

Den kortaste låten här, Monte Carlo/No Limits som klockar in på nästan sex minuter, behandlar en komplicerad kärleksaffär med en medvetet felparkerad bil central i handlingen. Redan efter en minut spårar den ur med en överstyrd gitarr som överröstar allt annat och får dig att felsöka din högtalare, och när den kakafonin till slut är undanstädad bestämmer sig Ryan Davis för att byta tempo några gånger under återstoden av låten, bland annat till ett hyperintensivt digitalt drum'n'bass-beat bakom de traditionella americana-verktygen.

Andra udda ljud kommer från den lokala pubens gäster - listade som gästmusiker - som bidrar med "snaps, flaps, gang vocals, cups & cans", och även i Mutalition Springs och Better If You Make Me, som är en klockren countryrockdänga, swishar ljudeffeffekter från tecknad film förbi.

Det låter genomtänkt och välkomponerat och samtidigt improviserat och spontant, där elektroniska infall och glömda instrument från längst in i hörnet får utrymme, och där det tighta bandet trivs så bra ihop att låtarna gärna får breda ut sig över åtta-nio minuter.

Då har vi inte ens börjat tala om Ryan Davis texter. För New Threats from the Soul är lika omtumlande även i sin lyrik. The Simple Joy börjar i receptet för obekymrat leverne och slutar i finkan, och i hans nästan oändliga rad citatvänliga resonemang finns eleganta allvarsamheter om hur Jesus Kristus prövar nytt material, som inte riktigt sitter än eller gripande rader som "There are times when a white flag is nothing but a blank canvas/It waves for what happens next".

Det är sånger om livet, små vardagsbetraktelser som kan vara hans egna eller sådana han iakttagit eller fantiserat om förbipasserande. Det är sånger om kärlek - lycklig och olycklig - med minimala iaktagelser om månens akneärr eller madrassens memory foam som metaforer, och det är oneliners med lika mycket humor som tragik ("the doorbell doesn't work, but it doesn't need to if there's no one at home").

Redan hans debut med Dancing on the Edge för två pår sedan var strålande, och fick Will Oldhams och Bill Callahans följare att hitta till Ryan Davis. Men här finns något ytterligare dessutom, och när saknaden efter David Berman blir för svår är Ryan Davis trösten (men inte substitutet).

Av Patrik Forshage

Den 28 juli 2025

Skivrecension