Robert Forster - Strawberry

Tapete

BETYG: 5 av 6

Hade Strawberry varit en liten volym med tryckta novelleter inom mjuka pärmar, helt utan musikalisk inramning, hade det varit en litterär pärla att vårda och älska. Robert Forsters berättande är nära och innerligt, och det är så lätt att känna sympati med historiernas karaktärer när vi lär känna engelskläraren som behöver förhålla sig till en fransk student i Tell It Back to Me, eller den olyckligt kära homosexuella man vars crush en dag åtminstone inte tittar bort när deras blickar möts.

Långa Breakfast on the Train är rent filmisk i sitt berättande om den tillfälliga attraktionen i det slumpartade mötet mellan två gamla skolkamrater som checkar in på ett för dyrt hotell och nästa morgon får bråttom för att hinna med tåget. Utöver de långa kameraåkningarna med kärleksparet klipper han hastigt till familjen i hotellrummet bredvid som väcks av dunket från sänggaveln mot väggen, och som när de klagar hos receptionen får beskedet att "over the volume of love we have no claim".

Such A Shame handlar om den desillusionerade artisten som återvänder hem till en vardagstillvaro i ruiner efter den alldeles för långa turnén. Det kan vara Robert Forster själv, till exempel när han citerar sin agent som säger "You give people the shit, Why can't you be like everyone else - play the hits", men det är sannolikt inte alls ett självporträtt.

För även om Robert Forster inte har för avsikt att tona ner sina litterära ambitioner, tack så mycket, är det likväl som sångare och låtskrivare vi ska betrakta honom, och därmed det som vi får benämna som hans lyrik och inget annat, hur frestande det än är. Hans historier har till sin sin karaktär alltid melodiska kvaliteter med klara hälsningar också till Robert Forsters musikaliska förebilder. Diamonds är arrangerad som en vänlig blinkning till Lou Reed, inklusive Ornette Coleman-utbrotten på saxofon, och i Good to Cry släpper Robert Forster fram den där nervösa struttigheten som för tankarna till en ung David Byrne. Särskilt gripande är den fina music hall-duetten med hustrun Karin Bäumler i titelspåret - en gullig ömsesidig kärleksförklaring över en skål delikata jordgubbar.

Balansgången mellan det litterära och det musikaliska på Strawberries hanterar producerande Peter Morén från Peter, Björn & John exemplariskt, med omsorg, varsamhet och finess. Det är Robert Forster och hans musikaliska noveller som är det centrala här, högt i mixen, och där bakom idel Stockholmsbaserade musiker som lyhört och elegant backar upp utan att ställa sig vägen för berättelserna.

Nobelpris eller Polarpris, alltså? Tja, varför inte båda?

Av Patrik Forshage

21 maj 2025

Skivrecension