Peter Doherty - Felt Better Alive
Strap Originals/Border
BETYG: 3 av 6
Alla människor är värda alla chanser, och vi ska verkligen inte måla fan på väggen. Men när han återvänder med sitt första soloalbum på nio år måste man fråga sig om sanningshalten i den bild som sprids av en frisk, drogfri och reformerad Peter Doherty. Kommer rosorna på hans kinder verkligen bara av promenader i det ödsliga franska landskap där han numera bor, och kanske ett eller annat glas lokalproducerat äppeldestillat? Exemplen på den självförbrännande missbrukaren som charmar omgivningen med optimistiska småtrallande sånger för att bevisa sin sundhet har vi mött under åren - från Johnny Thunders och från Evan Dando för att nämna två - och vi har lärt oss läxan och borde kanske vara lite på vår vakt här.
Peter Dohertys tålamod är inte långt. Han slänger ihop en liten sång med vers och refräng, och sedan rusar han vidare till nästa utan märkbar eftertanke eller redigering. Det innebär här elva låtskisser på lite mindre än en halvtimme, och även om de flesta är charmerande och kul skulle även de bästa hade mått bra av lite bearbetning.
Bland de mer lyckade låtarna märks den inledande Calvados som är en fin poplåt med en stråksektionen som styr upp soundet, och The Day the Baron Died med stiliga britpopantydningar och uppenbara Kinkslån. Irländska Lisa O'Neill är den argsinta duettpartnern i Poca Mahoney's, en variant av uttrycket som gav det ursprungliga namnet åt Pogues.
I Pot of Gold hyssjar han sitt barn för att kunna skriva fördigt vaggvisan som kan bli hitlåten som röjer undan alla pengaproblem. Som om inte Pete Doherty skrivit den låten redan, fått alla pengarna och låtit dem hamna i venerna och näsan. Men en charmerande poplåt komplett klarinettsolo är det hursomhelst, om än kanske inte för hans dotter.
På samma sätt är hans snabba ordvändningar med inslag av cockneyslang å ena sidan oerhört underhållande, men å andra sidan bara tills både heroinet och crack dyker upp i texterna bland annat i Fingee som är väldigt mycket än lovligt lös i kanterna.
Ännu värre är countrybagatellen som utgör titelspåret, med lika många text- som arrangemangsplattityder och bara den där stråksektionens återkomst som ursäktande inslag, och Out of Tune Balloon är ännu en barnvisa som inleds med en hostattack och onekligen är en rätt darrig sångprestation.
The Libertines återkomst förra året gladde på sin höjd några tillbakablickande anglofiler som närmar sig 50-årsstrecket och fortfarande dricker sin ålder i pints, och samma nostalgiker har redan lyft det här albumet till skyarna. Men mer än flera spännande idéer och utkast är inte Felt Better Alive, och om Peter Doherty verkligen är ute ur mörkret och inte låter den där Calvadosen stiga honom åt huvudet kan vi hoppas på att det här ostadiga utkastet bara är hans första steg mot en stabilitet både i tillvaron och i sin musik. Än är det långt dit.
Av Patrik Forshage
17 maj 2025
Skivrecension