Paul Weller - Find El Dorado

Parlophone

BETYG: 5 av 6

Han har gjort fingertoppskänsliga och utsökta covers så länge man kan minnas. Med tidiga The Jam tolkade han både The Who och Motown på ett sätt som gjorde att den unge punkaren som är undertecknad fick en större värld, och mot slutet av samma bands existens var hans Curtis Mayfield- och Edwin Starr-covers bidragande till att de låtarna brett räknas som standards idag.

Men undantag av hans första coveralbum Studio 150, som kändes mer som ett resultat av skrivkramp i riktningslöshet och uppenbara standards, så har hans covers alltid funnits i den musikaliska kontext där Paul Weller själv befunnit sig, och förstärkt och understrukit en ny riktning eller nyans. De har alltid varit biroller centrala för handlingen, men de har aldrig haft huvudrollen. Med det här renodlade coveralbum förändras det, när Paul Weller helt låter andras kompositioner visa hans nuvarande position och läge.

Att det hämtar sitt huvudkaraktär från det tidiga 1970-talet folkinspirerade pop är ingen stor överraskning, men att han i så stor utsträckning landar bara strax västerut på Irland när han sneglar utanför England är mer överraskande. Redan när han inleder med en lågmäld och fin tolkning av Richie Havens Handouts in the Rain bjuder han in Declan O'Rourke som duettpartner, och senare gör han Eamon Friels ännu finare El Dorado i en mjuk akustisk tagning med både en gästande Noel Gallagher och flöjtsolo. One Last Cold Kiss är visserligen en gammal Mountain-låt från början, men Paul Wellers cover i irländsk folkviseduett med Amelia Coburn lutar sig helt och hållet mot Christy Moores version.

Where There's Smoke, There's Fire bryter av helt. Det är en udda amerikansk funkobskyritet från 1984 av Wille Griffin, och låter lite som Paul Wellers första solosinglar, fulla av soul men lösa i arrangemangskanten. Ännu mer så är Small Town Talk, som bibehåller Bobby Charles organiskt loja sväng. När sedan en ekonomisk blåssektion smyger in mot slutet vill man inte riktigt låta den tona ut så snabbt. Kan vi få den på tolva, tack?

Soulsvänget finns också där i Lawdy Rolla av The Guerillas, som var ett franskt/afrikanskt 60-talsband. Här är det handklappsdriven modssoul med fet orgel och med afropopsaxofon (på originalet av Manu Dibango), och hade kunnat vara en sen The Jam-b-sida om Paul Weller hade hunnit gräva så djupt i singelbackarna på den tiden.

Några udda sidosteg unnar han sig. Duncan Browns Journey är låter glamrock från tidigt 1970-tal, typ Mud, men med Seckou Keita på kora. White Line Fever är renodlad country inklusive pedal steel i Merle Haggards klassiska truckerlåt, och visar väldigt överraskande att Paul Weller hanterar även den genren alldeles utmärkt. Duetten med Robert Plant i Clive's Song, ursprungligen av Incredible String Bands Clive Palmer, är precis så mäktig som man drömmer om att en duett mellan dessa två mästare skulle kunna vara.

Det El Dorado som Paul Weller finner efter ett liv på jakt efter musikens guld består alltså i huvudsak av väldigt obskyra spår. The Bee Gees I Started A Joke är kanske skivans enda låt där originalet var en hit. Den gör Paul Weller elegant och disciplinerat med stort och ståtligt stråkarrangemang, och samma orkestreringselegans hanterar han den superobskyra When You Are A King av White Plains, som lyriskt är den en mer exklusiv variant av David Bowies Boys Keep Swinging. Även den London-förankrade Pinball av synnerligen obskyra sångaren/skådespelaren Brian Protheroe leder tankarna till Bowies mer teatrala utspel.

Men Paul Wellers husgud ända sedan The Jams start är förstås Ray Davies. Han representeras här av briljanta Nobody's Fool, skriven under pseudonym som theme för den brittiska TV-serien Budgie 1971. Med sina Londonadresser och stilmässiga referenser till den tidens smartaste mode är den länken som sluter cirkeln ända tillbaka tillbaka till The Jams första Ray Davies-tolkning med David Watts på bandets femte singel 1978. Utvecklingen har tagit den nu 67-årige Paul Weller i många musikaliska riktningar under hans hans 50-åriga kreativa karriär, men förankringen i det lokala, det stilmässigt eleganta och i Ray Davies föredömliga kompositioner är beständig.

Av Patrik Forshage

Den 28 juli 2025

Skivrecension