Nisse Hellberg - Fyra på golvet

United Stage/Universal

BETYG: 5 av 6

Han har varit upptagen med Wilmer X ett par år nu, och engagemanget i solokarriärens retrorock är uppdämt och bubblande. På sitt första album på fem år i eget namn lämnar han rätt mycket de senaste albumens (utmärkta) varianter av stadshotellscountry därhän och återvänder till ursprungsrockenroll och rockabilly. Sådana genres har ingen svensk uttolkare med större självklar auktoritet än Nisse Hellberg, eller större hjärta. På sätt och vis har han utvecklats till en svensk Nick Lowe i sin eleganta och stilfulla retrorock, och med sina eleganta melodier och snygga texter placerar han den amerikanska musiktraditionen från 1950-talet i en svensk schlagerpoptradition från det sena 60-talet. 

Det inledande titelspåret presenterar såväl bandet som tempot och ambitionsnivån, och redan från början visar Janne Lindéns gitarr en finess som tar avstamp hos Scotty Moore och omfamnar vidare alla varianter av rockabilly och surf. Att det är inspelat live i studion förmedlar känslan av spontan spelglädje, och i det bör nog inte insatserna från medproducerande Chips Kiesbye underskattas. Hans fingertoppskänsla och förmåga att skapa klarhet vördar traditionen utan att vara dogmatisk.

Här finns också någon långsammare smäktande tårdrypande som Ber dig stanna, och utöver tradrock och rockabilly, och någon enstaka kvardröjande countryantydan i Malinda prövar han här både vals (!) och rocksteady. Den korta jamaicanska utflykten i Herr och fru minister är en av skivans mest medryckande toppar, intill klockrena upptempohits som Mitt på dan special.

Nisse Hellberg tar inte felsteg på Fyra på golvet, och den enda invändning som går att anföra handlar om att turnéplanen exkluderar Stockholm. Vi lovar att det finns plats för genuinitet även i huvudstaden - boka in en spelning snabbt!

Av Patrik Forshage

19 maj 2025

Skivrecension