Lily Allen - West End Girl

BMG

BETYG: 4 av 6

Överraskningsreleasen West End Girl är Lily Allens återkomst till musiken efter sju år, och ett underhållande popalbum lika välformulerat som välproducerat. För den engelska publiken är det något väldigt mycket mer dessutom. Det är en generös utfordring av de brittiska tabloidernas förstasidor för en hel vecka, med skandalöst material av allra skitigaste privat karaktär.

West End Girl är nämligen hennes dramadokumentära temaalbum om skilsmässan från den amerikanska skådespelaren David Harbour (Stranger Things), och som den nepo-superkändis Lily Allen är hemma i England behandlas skivan - och äktenskapet - inte bara av musikpress eller tabloider. Hennes mest utförliga intervjuer återfinns i de största och glassigaste livstilsmagasinen, med brittiska Vogue i spetsen.

Sedan 2021 är Lily Allen också en framgångsrik skådespelare, och albumets titel syftar på hennes första huvudroll i 2:22 A Ghost Story på The Noël Coward theatre i London och därpå följande roller i The Pillowman och Ibsens Hedda. Det fick henne att resa hem till London från bostaden i NYC, och är startpunkten för sönderfallet här. 

I det inledande titelspåret avbryts en sömnig vardag med telefonbeskedet att hon fått den huvudrollen, men hennes make gör sitt bästa för förminska, och låten avslutas med ett långt telefonsamtal som går från glädje och längtan till allt djupare besvikelse och sorgsenhet. Vi hör bara Lily Allens del, och hon gör inga anspråk på att försöka ge en flersidig bild av det misslyckade äktenskapet, sveken och uppbrottet. 

Albumet börjar och slutar i Lily Allens perspektiv, och den bild av hennes känslomässigt manipulerande sexmissbrukare till make som hon i låt efter låt utvecklar är inte vacker, men desto mer elegant uppbyggd när hon i Tennis undrar "Who the fuck is Madelaine?" och sedan konfronterar kvinnan hon hittar spår efter i sitt hem i Madeleine. Eller när hon hittar makens lager av gömda "sex toys, butt plugs, lube inside, hundreds of Trojans" och förtvivlade kärleksbrev från försmådda kvinnor i albumets kanske musikaliskt mest hitvänliga låt Pussy Palace.

Genomgående är låtarna hypersnygga -möjligen kan man invända mot att two-step garage-färgade Relapse och Beg for Me är för strömlinjeformade. Hon lånar produktionsdetaljer från yngre efterföljare som Billie Eilish, Charli xcx och PinkPantheress, som i AutoTuneanvändningen i Ruminating, och vare sig hon drar i latinriktning som på titelspåret eller mot elektronisk dancehall i Nonmonogamummy med gästande Specialist Moss är det konsekvent pophantverk av hög klass i grunden.

Vare sig du söker melodrama och är nyfiken på vilka av Lily Allens formuleringar som kommer att lyftas i oundvikliga rättsliga efterspel eller letar efter en stunds högklassig men kanske inte så oförarglig popunderhållning är Lily Allens återkomst på musikscenen en gåva för alla utom hennes exmake.

Av Patrik Forshage

Den 27 oktober 2025

Skivrecension