[ingenting] - Vinterviken serenad

Nadazipp

BETYG: 5 av 6

Senast Christoffer Sander och [ingenting] hördes av med ett album var för sju år sedan, med den glittriga och elektroniska #STXLM proppfull med skarpa politiska iakttagelser och ställningstaganden. Även om det finns antydningar till sådant också på Vinterviken serenad, som när Ring mig innan allt exploderar panorerar över ett imperium som imploderar, kolonier som vill ha betalt och ett Europa som lägger sig ner för att dö, är skillnaderna mellan [ingenting] då och nu stora.

De makropolitiska reflektionerna är snarare fond än centralt tema här. Fokus är istället personligt och nära, och Christopher Sanders ansats är allt annat än agiterande. Faktum är att det finns en stark kontrast mellan Christopher Sanders tonläge, både i sin sång och i arrangemang, och i vad han har att säga. Han kryper tätt intill och viskar stillsamt och förtroendeingivande, ibland närmast handledande och tröstande över fina spröda pianomelodier och Mathias Zachrissons lugnande stråkarrangemang som håller samman albumet till en enhetlig, varm och luftig entitet.

Texterna däremot är allt annat än tröstande. På det personliga planet finns ett genomgående kärlekstema som manifesteras definitivt i omkvädet i (d e bara) Kärleken (d handlar om), och som behandlar såväl romantisk kärlek som i titelspåret Christopher Sanders kärlek till sin son. Men den romantiska kärleken är allt annat än rosaskimrande, när mötet med en gammal kärlek med barnvagn leder till att hon tar av sin ring och "sviker en annan" i vackra Gråbleka blå, och omhändertagandet från någon som var en kur för "ett fucked-up barn som jag" är en dröm som redan gått i kras.

"Ljug / Säg nånting ljust / Om hur allt kommer ordna sig nästa år" vädjar han i den spröda akustiska visan Midsommar, trots att det är uppenbart att lögnen inte skulle bära. Starkast i sin förtvivlan i den eleganta soulballaden Homecoming, där den svikna huvudpersonen tindrar lite håglöst och prövar allt från alkohol, psykolog och yoga trots att det är uppenbart att hon aldrig kommer att tro på kärleken igen.

Men även om mycket är förtvivlat finns också motsatsen. Redan i Tuva Novotnys inledande inläsning av Göran Tunström Den femte kyssen är kärleken innerlig och vacker, och det finns en djup värme och empati till exempel i avslutande Livia, riktad till en trasig själsfrände i Aspudden.

Oberoende av budskapets stämningsläge och i botten av de spröda arrangemangen och det lågmälda tonläget finns konsekvent starka och minnesvärda popsånger där melodierna är lika omedelbara som efterhängsna. Så har det varit ända sedan [ingenting]s debut för drygt 20 år, och även om de inte når oss lika ofta längre är de här sångerna från Hägersten inget undantag.

Av Patrik Forshage

Den 11 oktober 2025

Skivrecension