Håkan Hellström - Svensk rost

Tro & Tvivel

BETYG: 5 av 6

30 år efter min tid, hävdar Håkan Hellström som snöat in på evergreens från barndomen. Men hans referenser på Svensk rost sträcker sig ytterligare minst 20 år tillbaka, både när han lyfter fram Björn Skifs-bidrag till 1970-talets melodifestivaler som inspiration och när han anlitar folk som Christopher Cantillo från Dina Ögon för att åstadkomma trumrolls och sväng på nivå med Jackson 5 till exempel i Så sött livet kan smaka.

Den Björn Skifs-jämförelse han lyfter är ett tveeggat svärd. Det går förstås inte att på samma dag nämna Sveriges mäktigaste soulröst genom tiderna och Håkan Hellströms karaktäristiska all-over-the-place-röst full av passion, även om hans röst utvecklats under åren och idag har en spännvid från nära soulkänsla i Fånga vågen till närapå Thåström-auktoritet i Sweethearts.

Jämförelsen har däremot bäring avseende hur Björn Skifs sjuttiotal precis var djupt infärgat av vintage soul, och på Svensk rost har Håkan Hellström i större utsträckning än någonsin låtit sin pop dra i sådana riktningar. Just 30 år efter min tid hämtar till exempel från gammal popsoul av folk som Sly Stone, och northern soul-känslan finns brett och generellt i skivans sound. Blås och framför allt Stockholm Studio Orchestras stråkar är fantastiska från början till slut, som när de virvlar fram från under en rockgitarr i inledningen av Allt kommer vår väg eller när en en snygg trombon i Evergreen min vän evergreen knuffar associationerna i bluebeatriktning.

Till nämnd melodifestivaltradition får vi också räkna in den vänliga folkpopen med stor stråksektion och gals'n'pals-kör i Kristen, som kan vara det närmaste vi kommit Ska vi plocka körsbär i min trädgård sedan 1975, och andra avsteg från soulsvänget är Pappa, säg ja!, som inte är så mycket är en begåvad omskrivning av Neil Youngs After the Gold Rush utan mer en ren plankning. Det gör den lätt att tycka om, liksom Fånga vågen som ligger närmare Laurel Canyon än surfmusik, trots att den både inkorporerar vågljud och namndroppar Beach Boys redan i första frasen (och bland annat Brian Wilson och Caroline, No lite senare).

På flera ställen blandas röster i kakafoniska röror där svenska och engelska blandas, där barnröster, elektronisk behandlade röster, körer och Håkan Hellströms utrop och insmugna adlibs blandas och överröstar varandra. Hans gamla Broder Daniel-kollega Theodor Jensen är en av få konstanter i Håkans utveckllingskurva, och här hörs han i bakgrunden igen.

Björn Olsson som låtskrivarpartner är en ännu viktigare konstant, och även om de ofta tar outforskade stigar tillsammans har låtmaterialet på Svensk Rost samma nästan provocerande styrka som arrangemangen. Det är klart att det finns dalar, hur skulle vi annars urskilja topparna, men de är få och inte särskilt djupa. Oändlig refräng är ett mellanspel med oändlig refräng som låtsas psykedeliskt trots att det bara är ofokuserat, och pianoballaden Sweethearts är en årskrönika proppfull av Håkan-oneliners som om AI hade fått uppdraget att konstruera sådana.

Sweethearts är faktiskt enda gången på Svensk rost som man kan använda begrepp som "typisk Håkan Hellström", om man inte med det menar oförutsägbar och ständig utveckling som utmanar fans och tillskyndare att ständigt vidga sina perspektiv långt utanför vad som förväntas av stora publikgrupper. 

Hade det finnits något uttänkt i det hade Håkan Hellström kunnat kallas både pedagogisk och modig. Men han gör de dramatiska svängar och upptäcktsfärder utan att bry sig det minsta om andras förväntningar och om kommersiell potential, och det är därför han inte alls är 30 år efter sin tid utan går i tätet i sin samtid och fortsätter vara en av landets allra mest spännande artister, år efter år efter år.

Av Patrik Forshage

Den 18 oktober 2025

Skivrecension