Ezra Furman - Goodbye Small Head

Bella Union/Playground

BETYG: 5 av 6

"Human dignity was supposed to be a guarantee for all / Who gets left out of your dreams of a good society?" frågar Ezra Furman retoriskt i A World Of Love And Care. Det är plågsamt uppenbart att ur västvärldens drömmar utesluts idag bland andra transpersoner mer strukturellt brutalt än på årtionden, och Ezra Furman frustar av ilska när hon kräver av sin samtid att vi borde "dream better, dream bigger".

Men i en era när antidemokratiska makter snävar av normaliteten och syndabockar måste utses hjälper det föga, och till och mest den mest stridbare viftar med vit flagg i Submission och tvingas konstatera att världens good-guys har förlorat. "We're fucked! It's a relief to say", sammanfattar hon, men när den tillfälliga kapitulationen görs med snygga Steve Reich-handklappssamplingar fungerar den snarare eggande för den fortsatta kampen.

För även om Ezra Furmans tionde album är sprunget ur en känsla av att inte kunna påverka tänker hon inte ge upp. Efter hennes förra album drabbades hon av plötslig och odiagnosticerad sjukdom med utmattning och depression, och med utgångspunkt i den känslan har hon gjort en skiva om att förlora kontrollen fullständigt, hälsomässigt, relationsmässigt och makropolitiskt.

Att det leder till mörka budskap och mörka musikaliska stämningar är inte konstigt, men det är varken uppgivet eller fatalistiskt, och ofta inte ens särskilt deppigt faktiskt. Det är klart, klaustrofobin växer i Jump Outs alltmer desperata rädsla i vansinnesfärden i mörka kvarter och okänd riktning med en stum chaufför, med låsta dörrar och utan mobiltäckning.

Men hon peppar sig med You Must'nt Show Weakness som paradoxalt är skivans mest risktagande och modigaste låt rent musikaliskt. För den här gången uttrycker hon sina gediget smarta poplåtar med en syntes av stilarna hon prövat under åren, glamrock, elektronik och dramatisk stråksektion, drum'n'bass-smattrande beats och dessutom för första gången med samplingar.

Power of the Moon, om att vilja släppa sin gudstro men inte riktigt kunna, börjar till exempel med ett suggestivt Keith Richards-riff och trummaskiner men sväller med en allt större instrumentering och elektroniska detaljer. Den stilla och mycket vackra akustisk visan Veil Song är dess motsats, och till slut avslutar hon sitt hittills bästa album med en briljant glamrocktolkning av Alex Waltons I Need An Angel fylld av hopp, kampvilja och kraft.

Med den visdom och skönhet Ezra Furman visar upp här får vi konstatera att hon hade fel om de goda krafternas förlust mot inskränkthet och ofrihet. Hon är en av de goda krafterna, och hon tänker inte varken ge upp eller förlora.

Av Patrik Forshage

16 maj 2025

Skivrecension