Christian Kjellvander och tystnadens musik

- Att acceptera att inte veta

Inspelningarna tog honom i oplanerade riktningar och på Christian Kjellvanders nya album blev tystnaden central. I ett långt samtal över ett par öl resonerar han om att acceptera okunskap och ofullkomlighet, om medmänsklighet och kärlek, om Gud och religion,och om att våga lämna utrymme åt det oförutsägbara.

Det är inte första gången vi ses för att samtala om Christian Kjellvanders musik när vi slår oss ner vid ett bord i det bakre rummet på Tennstopet i Vasastan, och samtalen brukar bli både långa och djupa. Så vi har avsatt rejält med tid och börjar med en sen lunch av det rejälare slaget för att samla energi. När de tomma tallrikarna dukats undan och vi serverats påfyllning i våra glas har vi redan hunnit avhandla vad som hänt sedan sist av skilsmässor, bröllop, flyttlass och vardag. Det är dags att ta sig an pudelns kärna, Christian Kjellvanders nya album Ex Voto / The Silent Love.

Ska vi börja med det där med avsikt respektive resultat?

– Jag har alltid en tanke inför varje projekt. Jag hittar inte den direkt, men jag sitter och skriver, letar efter trådar och försöker förstå vad det är jag egentligen menar. Jag skriver mycket i perioder, och till slut hittar jag rätt. Då tar jag tag i det och för in resten i samma fåra. Det kan vara både textmässigt och inspelningstekniskt.

– Den här senaste skivan hade en bestämd grundidé, att tystnaden skulle vara huvudinstrumentet. Tystnad och luft. Det skulle vara luften mellan mikrofonen och instrumentet som lät, det viktigaste ljudet. Vi höll oss till idén att alla musiker skulle vara i samma rum. Inga hörlurar, sången skulle spelas ut i rummet, så att man hör allting när man spelar.

Tystnaden är väldigt påfallande, framför allt i albumets två första låtar.

– Det var därför jag la dem först, för att markera idén att det skulle vara väldigt lågmält. Sedan får saker komma in, som kvinnorna som sjunger kör, som jag mötte när jag var gästlärare på Skurups folkhögskola. De sjöng så otroligt bra tillsammans, och förstod att de måste in på något sätt. Att följa impulsen är en stor del av min process. Jag stakar ut saker, men är väldigt impulsiv i stunden. Hur mycket man än förbereder sig är det ändå under de där tio inspelningsdagarna som det verkligen blir något.

Men om till exempel fyra körröster sticker ut för mycket i relation till det andra – väljer du bort då?

– Jag försöker vara öppen så länge jag kan, innan jag stänger i mixningen och väljer bort saker. Jag vill vara öppen, spontan och närvarande i stunden, inte bara i studion eller på skivan, utan i hela livet. Det blir bäst då. Jag gillar inte idén om att vara musikdesigner, vilket mycket modern musikproduktion är. Jag är mer av den gamla skolan: "Oj, vad hände där? Jag minns inte, men det var underbart."

När jag läste pressmaterialet fick jag känslan av att din avsikt var att göra ett akustiskt countryalbum.

– Det var tanken när jag åkte ner till Skåne första gången för att skriva den här skivan. Då hade jag som mål att skriva tio countrylåtar. Jag skrev fem eller sex, och två av dem är med, eller nästan tre, men den tredje blev omarbetad. Jag gillar att ha ett mål att börja med. Man kastar ut ett ankare, drar i det och ser vad som kommer med.

Jag tänker på Willie Nelson, som gör det där flera gånger om året. Han bestämmer sig för att göra ett duettalbum, ett Beatlesalbum, ett honky tonk-album.

– Jag har inte så stora muskler eller maskineri bakom mig. När jag får en idé är det bara jag som har klurat. Om någon bara rullade ut inspelningsutrustningen – här kommer kören, här är noterna – då kanske jag hade gjort det också. Men nu blir det inget om inte jag gör det. Då blir det kanske de två bästa låtarna från min ursprungliga idé.

– Man väntar in inspirationen, det är det som är grejen. Jag vill inte göra saker bara för att jag borde. Det måste vara lustfyllt och kännas spännande. Vardagen är som den är, och om man stannar i den där formuleringen om avsikt respektive resultat, då tänker jag att den ursprungliga idén om tio countrylåtar i Skåne blev till det här i stället.

Hur tänker du kring det? Är du lite besviken?

– Nej, nej, nej. Jag sörjer aldrig något så, jag tänker aldrig att något saknas. Det här blev ungefär som jag hade tänkt. Tiden och spontaniteten är mycket smartare, starkare och mer värd än min lilla hjärna. Jag underkastar mig stunden. Visst, jag är bra på många saker, men jag sätter ändå det som blir högre än det jag hade planerat.

– Albumet är också mycket Tobias Fröbergs ljud, han gör ett fantastiskt sound på hela inspelningen. Volymen som uppstår i tomrummet är något han verkligen hanterar. Han skjuter från höften och har en jävla bra smak. Det finns säkert folk som är tekniskt bättre, men han har en ump, en vibb, och en fantastisk energi som man vill ha omkring sig i det sammanhanget. Hemligheten är brus och fina mikrofoner.

OM ATT VÅGA SIG UT I SAMARBETEN

Du har varit ute på tidigare oseglade farvatten de senaste åren, till exempel med Tonbruket och Doom Country. Det är ju en helt nyuppfunnen genre.

– Jag älskar den skivan, den blev väldigt bra. Det var en speciell tid för mig i livet. Jag hade nyss skilt mig och befann mig i ett tillstånd jag inte brukar vara i. Jag hade träffat Frida (Hyvönen, reds anm.) och var jättekär. Och Tonbruket och jag hade bestämt oss för att ses och spela i två dagar, och se vad som händer. Det enda vi hade bestämt var att vad som än händer så ska det ges ut.

– Allt det där spelades in på mindre än 24 timmar, i ett svep. Jag hade en lös låtidé och texten till en till, men annars var allt helt improviserat, och så hade jag tankar kring ackorden för ett par låtar till, som jag berättade om. Man hör ju hur de hakar på, alla är väldigt lyhörda. Jag experimenterade med textteman, med berättarröst, och med min egen röst. Det var en väldigt rolig skiva att göra, och det är så skönt att spela med dem. Jag vet att oavsett vad det blir så är det intressant så länge Dan Berglunds ton finns på en skiva.

Men det är ett sidosteg för dig?

– Kanske på ett sätt. Jag spelar ofta in så, spontant och fritt. Så brukar vi göra, även om vi vanligtvis har repat låtarna innan. Men för publiken är det nog ett sidosteg, för de får inte tillgång till det som händer där.

– Andra skivan med Tonbruket tycker jag blev en sämre version av den första, även om det finns låtar där som är jättebra. Det var inte samma kniv mot strupen som första gången. Sånt där kan man bara komma åt om stjärnorna står rätt, det krävs nästan en skilsmässa och ett nytt band som aldrig har setts förut.

Turnén som gitarrist hos Thåström är som ett oväntat steg. Och kanske särskilt för den som inte hört Loosegoats tidiga EP-skivor.

– Du tänker på mängden dist? Jag är kanske inte känd för oväsen, men jag har alltid haft små stunder av det, i alla fall live. Jag är ju uppvuxen med det. Swans, Thurston Moore, det är min modersmjölk, höll jag på att säga. Jag har stått i replokal och väsnats många år av mitt liv. Hos Thåström fick jag utrymme för det på ett nytt sätt, jag slapp stå vid mikrofonen och det var otroligt kul. Det var inte bara oväsen, men det var i alla fall bara gitarr.

Hur hamnade du där?

– Thåström ringde mig. Jag tänkte att nu vill han att jag ska komma till studion och lägga någon djup stämma på något. Men han sa: "Vill du spela gitarr med mig?" Jag svarade "Va? Skojar du? Jag kan inte spela gitarr!" Och han sa: "Jo, jag har kollat YouTube, du kan fan visst spela gitarr."

Tackade du ja direkt?

– Jag sa att jag skulle fundera på det och ringa tillbaka om några dagar. Jag ringde min kompis Svante Sjöblom, som spelar trummor med mig. Han är egentligen bluesgitarrist från början och har gjort egna lite Tom Waits-aktiga skivor, men jag headhuntade honom som trummis, trots att han inte hade spelat trummor på 15 år. Han påminde mig om att "Men du hade ju en vision när du ringde mig, och vem var jag att stå mellan dig och din vision? Du ska tänka samma sak här. Vem är du att stå mellan Thåström och hans idé?" Fan, det ligger något i det. Joakim har fått en idé här, då följer vi den. Det passade bra i tiden, inga hinder.

Men du har alltid varit frontman.

– Ja, så hur skulle jag liksom... Eller, jag stod ju bakom min bror Gustaf på hans låtar med Songs of Soil, men annars har jag alltid stått längst fram vid mikrofonen. Nu kunde jag lite grand stå vid sidan och titta på vår egen konsert, annars märker jag inte sånt. Men även med Joakim ser jag inte publiken. Jag är så inne i att spela, och vi som spelar med honom lyssnar sån otroligt mycket på honom, så att jag vet när jag ska svara på något eller när jag ska ligga tillbaka. Det är livsviktigt att vi hör varandra, så att vi kan bygga upp de här världarna tillsammans.

Thåström är ju en central del av svensk musikhistoria.

– Jag har missat en stor del av det där, eftersom vi bodde i USA. Jag hade ingen riktig koll på Joakim. Jag hade hört 800 grader, Die Mauer och Kort biografi med litet testamente. Jag hade ingen koll, jag hade aldrig hört Imperiet. Så det har varit jättekul att få lyssna in sig, förstå sammanhanget och ta del av det.

– Jag har spelat med både Pelle Ossler och Ulf Rockis Ivarsson tidigare, och jag såg en Thåströmkonsert i Norrköping för sex–sju år sedan. Men då hamnade jag långt bak tyckte att ljudet var bröligt. Jag förstod inte riktigt vad det var. Nu har jag fattat grejen, vilken fantastisk sångare Joakim är, och hur karismatisk han är som figur och person. Jättetrevlig, dessutom.

Men hur tog du dig an uppdraget? Gick du ut och köpte alla Ebba- och Imperietskivor?

– Jag fick ett gäng låtar – "de här ska du kunna". Och så fick jag väldigt många meddelanden från män i 50-årsåldern som dels gratulerade mig till jobbet och dels meddelade sina tips om låtar att spela. Så jag har lyssnat på de låtarna också. Jag lobbade för Kaospassageraren, från en av Thåströms tidigare soloskivor, men den gick det inte riktigt att göra i Borgholms slottsruin.

– Det har också varit spännande att få vara en del av den där hierarkin som naturligtvis finns, och som jag känner igen mig i jättemycket. Jag vet hur det är att vara Joakim i den situationen. Nu vet jag också hur det är att vara gitarrist i ett sådant sammanhang.

Får det dig att göra någonting annorlunda i framtiden?

– Ja, säkert. Det har varit lärorikt att se Joakim, hur han är i det, helt och fullt. Han är äldre nu. Han vet - "this is it, nu kör jag". Det är jävligt coolt.

Hans senare soloskivor har ett drag som jag tycker att jag hör hos dig också, det där att sluta göra låtar och börja göra album. Att sluta göra pop, och istället bli mer komplex.

– Jo, där tror jag att vi har en beröringspunkt. Jag har inte riktigt lyssnat på hans album mer än Skebokvarnsv 209 när den kom. Jag minns att den då kändes väldigt homogen och nyskapande för honom. Han är en bra berättare, har en stark röst och fin blick, och har skrivit otroligt många jättefina låtar.

Påverkar samarbetet med Thåström eller Tonbruket ditt eget sound, eller ditt arbetssätt, ditt låtskrivande?

– Arbetssättet är en konstant. Jag har jobbat ungefär på samma sätt de senaste 20–25 åren. Jag skriver väldigt mycket text och mycket mindre musik. Det handlar hela tiden om att hitta en liten grej och ta den och springa med den. Det är nog samma för Tonbruket och Joakim – man håller på, och plötsligt märker man att vänta nu här, det här är någonting, den här vägen ska vi följa.

– Jag har alltid, alltid, alltid älskat text. Det har alltid varit låten för mig. Jag skriver mycket mer text än musik. Text skriver jag dagligen, och musik när jag råkar. Jag älskar musik också, men text är en större del av mitt liv. Det är oundvikligt, om man är en litterär person vill man hitta olika infallsvinklar och röster och olika sätt att skriva. Mina texter ska vara som en riktigt bra Joan Didion-artikel, eller Deborah Levy. Hennes böcker alltså, hennes sätt att se på livet! Jesus. Jag gråter när jag läser dem. Det finns ett gäng kvinnliga författare som verkligen verkligen har det där. Där det inte finns något skryt, bara observationer. En grace inför uppgiften att skriva.

OM TEXTERNAS TEMAN

Verserna i It Can Heal You If You Let It är väldigt framåtlutade, väldigt intensiva. Det påminner mig om Nick Cave, när han är som allra mest predikant. Du har den tonen, det där forcerande uttrycket.

– Jag försöker passa mig för att vara för preachy, jag vet inte varför jag har det i mig. Antagligen för att jag har lyssnat på musik hela mitt liv som är preachy.

Varför passar du dig för det?

– För att jag inte gillar det. Jag vet ingenting, men ibland kan jag känna att jag låter som att jag vet saker. Att man berättar för folk hur det är. Det vill jag inte göra.

Men är det en självklarhet att de två sakerna hänger ihop? Kan man inte vara preachy och samtidigt säga "frågetecken"?

– Absolut. "Nej, jag vet. Hörrni, vi vet inget." Det är sant.

När du upprepar titeln som en refräng fyra gånger i rad i God Simple så låter du som en själasörjare, en tröstare, en terapeut. Så uppfattar jag Nick Caves senare årtionden, när han slutat vilja vara popsångare och istället vill vara litterär. Han har viktiga saker att berätta, och han tänker berätta dem. Det är stort allvar, och det kommer inte att vara bekvämt. Men istället för ett tvärsäkert budskap förmedlar hans predikan osäkerhet.

– Osäkerhet med en stark övertygelse. Så kanske det är med mig, den delen av min personlighet. Sånt jag inte kan styra, det som är det är. Man är som man har blivit, och det råkade bli så här.

Ni uppehåller er vid typ samma ämnesområden – döden, tron, kärlek. Det är ju ett mer komplext perspektiv.

– Just det. Det är ju klassiska teman. Det är ju de teman man landar i. På den nivån är det kanske inte vad popsångare arbetar med, men det har funnits hos Leonard Cohen, det har funnits i Mickey Newburys The Great Songbook som är full av just dessa teman. Att det finns något litterärt i det är kanske också en effekt av mognad och fördjupning. Det är människans berättelse. Om jag med det kan bidra pyttelite till att göra världen till en lite vackrare plats – det är det jag kan ge.

Jag håller inte med dig. Jag tycker att du ger mycket mer. Det där att "göra något vackert", det skulle vilken schlagersångare som helst kunna säga. Det du gör utöver det är att du gör saker krångligare. Du problematiserar, du ställer till det för folk.

– Absolut, jag vill röra om lite samtidigt. Det där vackra får inte vara gratis. Jag tänker väldigt ofta på David Berman. Han var otroligt viktig för mig med sitt Silver Jews när jag var ung och öppnade upp en hel värld av både litterära och musikaliska referenser. Leonard Cohen, också, och Mickey Newbury. Det som alla har gemensamt är att de har berättat om sin lilla skärva.

Och att de inte bara ger lisa, utan också gör det svårt och krångligt.

– Det är väl konstens uppgift? Att belysa. Du vet: ”We pick at it till it comes apart, it's in our nature”. Alltså, det är verkligen det. Den låten handlar om just det – att man tänker att "det här går nog att knacka lite på".

Religionsdimensionerna, eller mer specifikt referenserna till kristendom, återkommer på hela albumet, i God Simple, Reasonable Love och Obsession.

– Jag hade en period för något år sedan när jag var nyfiken på katolicismen. Jag och Frida var på bröllopsresa i Polen, och besökte kyrkor där precis som året innan när vi hade varit i Italien. När jag växte upp i USA, var det väldigt kristet, och många av mina vänner gick i katolska skolor. Sådana teman finns i mig, gudsfruktan och tro. Jag är själv inte troende, men jag gillar den fonden.

Det finns en formulering i God Simple - "If God is a memory". Den skulle kunna tolkas som att om Gud bara är ett minne så är hoppet förlorat. Men det skulle också kunna innebära ett hopp, att vi minns att det att det finns en sinnesro som vi skulle kunna återfinna.

– Det raden kom när jag satt och spelade, och den kändes så himla rätt att sjunga. "If God is a memory" – kan vi inte återuppliva grundtanken om godhet, kanske genom en föreställning om en enkel, försonande, snäll, omtänksam och kärleksfull gud. Kan inte den få finnas? Hur jävla svårt ska det vara?

Temat kärlek är överordnad religionsresonemang eller samhällsanalys på skivan, uppfattar jag.

– Precis. Och kärleken är väl egentligen bara medmänsklighet och empati i grunden. Du vet känslan när man går ut när första snön har fallit. Det har blivit mörkt, men så kommer snön och alla går ut, och det blir som att alla är tillsammans. I Stockholm i december. Just då är alla bästa vänner, det är en väldigt vacker grundidé. Jag vill att det ska vara så varje dag. Jag vet att det är en utopi, men ändå.

"We don't have to agree but we can agree

when the first snow falls everyone is in it together"

Det här albumet fullbordar en trilogi efter About Love and Loving Again och Hold Your Love Still som de två första delarna.

– Ja, det kom jag faktiskt på i efterhand. Jag graviterade mot att skivan skulle heta Ex Voto / The Silent Love. Det är ju "Love" i titeln på tre skivor nu, och det är nog inte så dumt. Visst finns det lite politik och andra frågor också, men mycket handlar om relationer och kärlek generellt. Vad är det? Är det samma sak som respekt? Är det samma sak som öppenhet? Vad är kärlek egentligen?

Men det sambandet upptäckte du allteftersom?

– Ja. Jag hade ingen treårs- eller femårsplan. Det blev bara så. Och nu jobbar jag kanske aktivt i riktning bort från det, under ett par månader framåt. Nu svänger pendeln. Nu får det räcka med kärlekslåtar. Det blir väl en trilogi om hat.

Det är kanske också ett exempel på det där med avsikt och resultat – resultatet blev något som du inte hade haft för avsikt.

– Så är det, jag följer det som känns bra i magen. Det är det enda. Jag vet mycket väl hur det känns när det känns dåligt i magen, så jag fortsätter när det känns bra.

OM RÖSTEN

Vi resonerar om röster och nämner andra sångare med djup baryton, och Christian Kjellvander tillstår att han gillar sin röst. Numera.

– Det har funnits perioder när jag tyckt att... njaa. Men jag har lärt mig att det finns färger i den, och jag accepterar den som ett instrument. Min uppgift är nog bara att göra grejer, och inte tänka så mycket på det. När jag var tjugofem tänkte gag så mycket på vem jag var, vad jag skulle bli och göra. Till slut landar man, och då börjar det hända någonting spännande, för då är man på nästa nivå.

Jag tycker jag att jag hör en mognad och intensitet i din röst nu, även om tonläget finns kvar. Jag hör inga poser, inget "nu ska jag ställa mig så här." Det känns väldigt genuint.

– Jag har väl blivit lite mer erfaren som människa. Jag vågar vara mer närvarande, kanske är det den stora skillnaden. Jag är mindre självmedveten, i betydelsen att jag slutar bevaka mig själv. När jag känner från hälen upp till flinten, när det jag gör går genom hela kroppen. När jag känner att det resonerar i mig, då är jag där. Det där kommer med tid, erfarenhet och lite kunskap.

Då betyder det att framtiden är väldigt ljus.

– Jag hoppas det. Min bästa tid är framför mig. Synd att Håkan Hellström snodde den raden. Fan, jag lever nästan patologiskt mycket i nuet. När jag ska ut och spela i samband med den här skivan, så måste jag bekämpa tanken att den här skivan redan är historia, och att det är något annat som händer nu.

OM KONSTEN

– När vi väljer mellan olika tagningar av låtarna handlar det om att hitta det där svårdefinierade, som ingen vet vad det är. Den tagning som har "det". Vem är jag att tro att jag vet något? Jag vet ju ingenting. Man gör så gott man kan i stunden, försöker få in så mycket tyngd och färg som möjligt i varje sittning. När man är klar får man backa och se vad som fäste eller inte, och acceptera hur det blev.

Men med dina egna inspelningar har du inte det där dogmat att allt måste ges ut, som med Tonbruket?

– Jag har ju ett ekonomiskt dogma - jag har inte råd att spela in en skiva som inte kommer ut. Jag skulle kunna sitta och polera på saker i all oändlighet, men ganska tidigt förstod jag att resultatet inte blir bättre av det. Det var faktiskt Songs of Soil-albumet som fick mig att förstå det. När vi gjorde den skivan arbetade vi ganska spontant, efter att ha stångat oss blodiga med detaljer på Loosegoats-skivor genom åren. Det var ett uppvaknande för mig, att det inte handlar om hur mycket man spänner musklerna, utan om känslan. Det tog jag med mig till min första soloskiva, och då insåg jag att det nog är mitt sätt att arbeta: att behålla ett slags beginner's mind inför varje skiva. De musikaliska erfarenheterna sipprar igenom ändå.

Varje artist säger alltid att deras nya skiva är deras bästa skiva någonsin. Men är inte varje skiva den bästa just där och då, i just den kontexten och med den uppbyggda erfarenheten?

– Det är nog därför jag fortsätter att göra skivor. Jag kan inte stanna. Jag får otrolig ångest av idén att göra 20- eller 30-årsjubileumsturnéer på gamla skivor, vi lever i ett slags Youtube-samhälle där man ska få upplevelser intravenöst. Det är inte konst. Konst är ständigt i rörelse. Den tar slut, den försvinner, och den kommer aldrig tillbaka.

– Att folk ens har mage att klaga på Dylans konserter nuförtiden, det är så befängt. Vad tror de egentligen? Hur tillgänglig tror man att konst ska vara? Man kan inte kräva att någon ska spela en sång på samma sätt som för 60 år sedan. Vi har byggt en märklig värld där man anser sig ha rätt till upplevelser och färdiga intryck.

– Jag älskar Dylans konserter nu för tiden. De kan vara monotona, men det är det som är grejen. Jag gör egentligen samma sak som hans The Never Ending Tour, jag är ute och spelar hela tiden, och ur det kommer nya saker. När man är i rörelse finns ingen slutstation, det bara pågår, och det tycker jag är oerhört inspirerande.

Är det där du befinner dig nu, i oändlig rörelse?

– Ja. Och jag vill inte att det ska ta slut. Det var det svåraste med pandemin, då stannade hjulen. När det rör sig kommer de bra sakerna. Så är livet i sina bästa stunder, man kan inte stanna tiden och försöka kapitalisera på saker, man måste låta det flyta. Då blir det bäst.

Text: Patrik Forshage

Foto: Johan Bergmark

Den 1 november 2025

Intervju