Blood Orange - Essex Honey

Domino/Playground

Betyg: 5 av 6

Jazz. Jazzfunk. Fusion. Alltihop är lika centralt som breakbeats i Dev Hynes musik, och när man dessutom noterar att det i hans udda vändningar och komplexitet finns påfallande drag av modern prog dessutom vore det tillräckligt för att få de flesta förnuftiga lyssnare att dra öronen åt sig.

Men över fyra tidigare album har vi lärt oss att Blood Orange belönar sina tålmodiga lyssnare mångfaldigt, och vi som ändå inte lyckas slita oss kan som tidigare konstatera att Dev Hynes fokus inte alls är att imponera på musikhögskoleutbildade ekvilibristkollegor. För även om tvärflöjterna virvlar förbi i ljudbilden ligger Blood Oranges fokus på det sångbaserade och på det stämningsskapande, inte på det virtousa, och musikernas små uppvisningsögonblick ges aldrig huvudrollen.

Det är upphugget och ibland fragmentariskt, med fältinspelade dialogfragment, mängder av gäströster och snygga souliga pianolicks intill mjuka saxofonfigurer. Med stor kyrkokör och ensam sopranröst i Mind Loaded tillsammans med Caroline Polachek, Lorde och Mustafa blir det lite för insmickrande, men det är ett undantag. I The Last of England hittar Blood Orange tillbaka till drum'n'bass-rytmer, och i Somewhere in Between bryts ett suggestivt analogt beat med tillhörande afropop-klingade gitarrslingor och souligt munspel av med dova partier för synth och saxofoner. The Train (King's Cross) har ett ganska rudimentärt heminspelat bas- och trumdriv likt hur Dev Haynes bortglömda tidigare alias Lightspeed Champion kunde låta, men utbyggt med jazzflöjter, jimi Hendrixsolo och måsljud.

På fler ställen på skivan bromsar låtarna in strax före sina slut och lämnar över till en ensam cello i vad som skulle kunna uppfattas som en subtil hommage till den Arthur Russell som framstår som Dev Hynes allra viktigaste förebild.

Det finns för övrigt gott om sådana insprängda hyllningar här, både i val av gästande musiker - särskilt Durutti Column och Ben Watt sticker ut - och låtdetaljer. Mest påfallande och stilmässigt överraskande är det i skivans allra bästa låt Westerberg som inte bara blinkar mot Paul Westerberg och hans The Replacements i sin titel utan dessutom med subtil elegans lånar hela refrängen från det bandets låt Alex Chilton. "I'm in love, what's that song? Well, I'm in love with that song".

Den sortens detaljfiness och synnerligen goda smak väcker förälskelsen och är väsentliga faktorer för att Essex Honey hamnar både på permanent placering på skivtallriken och högt på årsbästalistan.

Av Patrik Forshage

Den 30 augusti 2025

Skivrecension