Way Out West, dag 2. Ungdomar och debutanter
Om Way Out Wests första dag var till åren kommen så var dag två motsatsen. Idel unga, och om någon veteran ändå smög sig in var det i ny och nervös debutantroll. Utförlig rapport hos Fokus Musik, länk i bio.
Den tänkta festivalstarten med CMAT blev offer för en djupare utgrävning i singelbackarna i Göteborgs skivbutiker, särskilt Skivhallen Majorna, Linné skivbörs och allra bäst Armadillo vid Stigbergstorget.
Istället kunde konstateras att Little Simz med komplett band - bland annat med jordens coolaste basist - ägde Azaleascenen och festivalområdet tidig fredagkväll. Med smart och flyhänt rap, och massor av glimt i ögat, dompterade hon publiken till ringdans, och för den som likt undertecknad inte är särskilt inlyssnad var hon en perfekt start på festivaldag två.
Mc.ghee på Linnéscenen må vara en publiksuccé, men musikaliskt är det en besvikelse och på sätt och vis en ögonöppnare. För den subtila elegans som imponerar på hans studioinspelningar växer ut till moderniserad ekvilibristisk prog live, tänk Yes med beats. Bandets långa solopartier och laboratationer intresserar kanske musikhögskolestudenter, men definitivt inte undertecknad.
Khuarangbin har låtit bygga om hela Flamingoscenen med orientaliska portaler, trappor och en en jättelång ramp rakt ut i publikhavet. Deras fantastiska koreografi kräfva sådana konstruktioner, och Texastrions suggestiva psykfunk med tydliga lån från mellanöstern når på det sättet välförtjänt avsevärt vidare kretsar än den kanske brukar göra.
Fortfarande låg dock festivaldagens höjdpunkter framför oss. I ett knökfullt och hyperengagerat Linnétält triumferar Wet Leg, som bland annat den här skribenten helt galet avskrev som ett one-hit-wonder - visserligen strålande - när de släppte sin debut för ett par år sedan. Istället är de en hitmaskin, där det gitarrdominerade materialet från bandets månadsgamla andra album slår debuten på fingrarna. Rhian Teasdale och Hester Chambers ursprungliga duo har uppgraderats till en komplett kvintett sedan turnémusikerna upptogs som fullvärdiga bandmedlemmar, men paradoxalt nog innebär det att Wet Leg istället blir synonymt med Rhian Teasdale med kompband. Hon äger scenen konserten igenom, och häller vatten över sig och studsar runt med en intensitet som inte står en ung Iggy Pop efter.
På Höjdenscenen avslutar MJ Lenderman festivalens andra dag med en spelning som inleds oroväckande Grateful Dead-jammande men utvecklas till vad som kan vara festivalens hittills bästa gig. Med bandet The Wind i ryggen spelar han stora delar av förra årets Manning Fireworks, och det är alltsom oftast slackerskramligt på rentav Crazy Horse-nivå. MJ Lenderman kan inte låta det passera att han hamnat på Spotifyscenen, så hans basist/violinist håller ett brandtal mot scenens sponsor och landar i slutsatsen att "Love is the answer!", vilket passar bandets karaktär som handen i handsken.
Kvällens mest nervösa livedebut äger rum på Oceanen vid Stigbergstorget. "Jag heter Adam och det här är min första spelning", presenterar sig Adam Olenius. Det är visserligen en sanning, men med modifikation för hans första officiella gig på egen hand och utanför Shout Out Louds. Till skillnad från andra oroliga debutanter har han inte bara decenniers scenvana utan dessutom ett mäktigt band med de tyngsta meriterna, med bland andra Anders Stenberg från Deportees på gitarr (och ibland bas!) och Lars Skoglund från bland annat Laakso och La La Lars på trummor. Två singlar har nått våra öron redan, fina Malin ibland och den balladen Lila regn som kommer att ta sin plats i en officiell kanon över Stockholmslåtar. Här får vi ytterligare fem låtar från det album som är planerat för januarirelease, bland annat Alla låtar handlar om mig (dock utan det gästspel av Markus Krunegård som utlovas i studioversionen). Det är en livedebut som ger mersmak, och faktiskt en föredömlig konsertlängd som fler borde anamma.
Av Patrik Forshage (text och foto), Tuija Hartikainen (foto Wet Leg), Linnea Thomasson WoW (mc.gee)
Den 9 augusti 2025
Liverecension