Way Out West 2025, dag 3. Två små och en stor
Lördagens program på Way Out Wests verkade tunt på pappret. Men den sponsrade scenen på höjden vältes två gånger om, först av Avantgardet och sedan av Erik Lundin, och den mäktiga hitmaskinen Pet Shop Boys festivalavslutning var en formidabel uppsättning. Utförlig rapport hos Fokus Musik, länk i bio.
På pappret kändes det som en tunnare artistuppställning på Way Out Wests avslutande dag. Legenderna Yasiin Bey (aka Mos Def) och Talib Kweli som Black Star hade funkat bättre på en annan scen och en senare tid än i eftermiddagssolen på största scenen, men Chicagorapparen Noname övertygar desto mer med auktoritet och påfallande ödmjukhet på Linnéscenen. Och även om den sydafrikanska vokalgruppen Joy har många decennier kvar till Ladysmith Black Mambazo-nivå finns där både elegans och sväng i deras a capella-sånger.
Men det är på områdets minsta scen på höjden, där knappt någon artist avstod från att håna streamingtjänsten som sponsrade scenen, som det riktigt stora händer på Way Out Wests sista dag.
Avantgardet hinner knappt spela de första ackorden på Framåt habibi innan Rasmus Arvidsson gör sin första publikrusning över staketet framför scenen. Han och bandet är fullständigt övertända - på ett bra sätt - och under en timme hinner han ut i publiken säkert tio gånger till, och dessutom håller han flera passionerade och personliga små tal direkt från hjärtat, där han bland annat prisar publikens människosyn. När han ska presentera bandet för eventuella engelsktalande besökare konstaterar han att "as you propably know by now, we are en blandning av Sven-Ingvars and Ken Ring". Snarare mellan ett ungt KSMB och Kal P Dal isåfall, och det är verkligen inte fy skam.
På Flamingoscenen har Timbuktu rundat av en utmärkt spelning ihop med Harlembandet The Rakiem Walker Project med först ett tal om bland annat Palestina med kloka resonemang varför vi självklart måste känna för varje utsatt barn, och sedan sjungit en mäktig a capella-tolkning av Mikael Wiehes Flickan och kråkan. Men på scenen på höjden överträffas han likväl av Erik Lundin, som med effektiv backning på gitarr, bas och elektronik gör en av festivalens mest intensiva och innerliga spelningar. Körverken i Alla va nån innan de blev nån funkar hur bra som helst live, och Erik Lundin matchar de vassaste texterna med de smartaste och mest personliga mellansnacken. En kort kliva-av-scenen-charad ger extranummerkänsla åt Suedi, och publiken som ledigt hade fyllt till exempel Linnétältet exploderar.
För den här skribenten rundas sedan årets Way Out West av med en mycket effektiv hitkavalkad från Neil Tennant och Chris Lowe. Med en elegant regisserad uppsättning förvandlar Pet Shop Boys Azaleascenen till en rörlig version av magasinet The Faces samlade sena 1980-tal både estetiskt, modemässigt och musikaliskt, och det är svårt att inte imponeras av Neil Tennants lagom reserverade air av äldre brittisk gentleman. De vågar framgångsrikt låta sin bakgrundssångerska utgöra Dusty Springfield-subtitut i en fin What Have I Done to Deserve This, och det är fullständigt omöjligt att inte låta sig helt översköljas av deras långa rad av mäktiga synthindiehits. Så ska en festival avslutas!
Av Patrik Forshage (text och foto)
Den 9 augusti 2025
Liverecension