Jonathan Johansson - Vita skelett & vita pärlor

Milkshake/Sony

BETYG: 4 av 6

Jonathan Johansson är en artist med exakt fingertoppskänsla både i sin lyrik och i sina produktioner. Textmässigt är hans ambition här att undersöka människans inneboende konfliktbenägenhet och (själv-)destruktivitet ur både makro- och mikroperspektiv. Det gör han med ögonblicksbilder från Ukraina och Gaza, med inhemska "barnsoldater i Guccikepsar" och med stenkastning i "Tesla-gettot". Men han gör det också med reflektioner om kampen med vardagsrutinerna i familjen ("Snälla, kan du sluta scrolla. Du blir bara ledsen.") och där båda perspektiven sammanfaller ("Jag försökte läsa Barnens bibel, men det var för blodigt och sant").

Med retoriska frågor om kostnad prövar Jonathan Johansson såväl ytligheter och banaliteter som djupare ekologiska och ideologiska priser när han undrar vad "ett rent glas vatten" eller en "kram från Björn Söder" betingar för pris. Han arbetar sällan med traditionella låtstrukturer av verser och lättrallade refränger, istället sjunger han mjukt melodiska ordfloder av vad som ibland framstår som noggrant framfilade distinkta formuleringar och på andra ställen låter som fria associationer med inkastade engelskspråkiga fraser och mytologiska metaforer. Överallt finns rader som man stannar upp inför, rader som säger viktiga saker om samtiden. Här finns ett djup att gräva ner sig i, men samtidigt en direkthet där summan av de textfragment som den mindre uppmärksamma lyssnaren uppfattar i flykten ändå skapar en begriplig kontext.

Det är en fascinerande lyrik som häromsistens gav honom en grammis, men som sannolikt inte innebär ett mervärde för hans kommersiella potential på Spotify. Ett sådant mervärde däremot finns hans förmåga att bygga gedigen pop och att producera den med en elegant yta, som en dystopisk sci-fi där glansen döljer en jäsande livsfarlig undervegetation.

Han lånar produktionsdetaljer från alla de rätta ställena. Dovt drömska Amore Akilles hämtar från grime, Till lejonet från reggaeton med en bubblande bassynth, och Och överlever är trögflytande lofi-house. Mk.gee går igen på flera ställen, och den mjuka avrundningen med Längst inne är en atmosfärisk r'n'b-ballad som öppnar upp i luftig värme och låter lyssnaren hämta andan efter skivans nästan neurotiska intensitet.

Så är det kommersiell pop? Musikaliskt är svaret tveklöst ja, men både lyriken och komplexiteten lägger sannolikt många krokben för hans breda exponering. Inte för att Jonathan Johansson bryr sig särskilt mycket.

Av Patrik Forshage

9 april 2025

Skivrecension