The Black Keys - No Rain, No Flowers
Easy Eye Sound/Warner
BETYG: 2 av 6
Den som lyckas engagera Dan Auerbach som producent har sin lycka gjord. Ingen klarar att balansera ett kärvt och fett rootssound med de allra snyggaste moderna distinkta produktionstricken. Veteraner som Dr John och Tony Joe White, nyare storheter som Valerie June, Rey, Cage the Elephant, Cee-Lo Green, Hermanos Gutiérrez och inte minst Lana Del Rey - allihop har sett till att hämta ur den källan.
Med egna Black Keys däremot har det varit märkvärdigt svårt för Dan Auerbach och Patrick Corney att åstadkomma något av mer hållbart värde. Deras eget högteknologiska garage har alltid varit för utstuderat arrangerat med smakfullt utplacerade blues-oljefläckar, och där har alltid funnits en lätt överlägsen distans i deras coola attityd. Det håller inte hur länge som helst.
"It won't be long 'til we're back in the sun", försäkrar de redan i det inledande titelspåret, och avsikten med hela albumet är nog att studsa tillbaka från det relativa misslyckandet med förra årets Ohio Players, och sedan den tröga biljettförsäljningen som ledde till förts inställda arenagig och därefter öppna konflikter med bandets management. Följaktligen är de gäster som anlitats här snarare grammybelönade kommersiella låtskrivare åt mainstreamartister snarare än egensinniga musikaliska profiler och visionärer, och The Black Keys har fått levererat tomma standardpopbagateller som låter som vilka massproducerade musikindustrikonstruktioner som helst, bara mindre hittiga.
Make You Mine är skriven med Desmond Child, som ju ryckt upp och kommersialiserat en och annan haltande karriär under årtiondena, men man undrar om ens han klarar att rädda The Black Keys. För produktionsdetaljerna är visserligen utsökta - en snygg wahwah-gitarr, en elegant Bee Gees-kör, fet keyboard och lite funky drums, och i Man On A Mission skivans enda sprakande gitarriff. Men när produktionshantverket vida överskuggar såväl låtmaterial som engagemang blir det bara skådebröd utan substans. Med undantag av skivans enda meningsfulla låt A Little too High är No Rain, No Flowers ett präktigt magplask av radiovänligt nonsens.
Av Patrik Forshage
Den 11 augusti 2025
Skivrecension