Tav Falco - Desire on Ice

Org

BETYG: 4 av 6

När den här skribenten för ett par år sedan irrade runt på råttinvaderade bakgator i Brooklyn på jakt efter den lilla bar där Memphis-profilen Tav Falco och den italienska trio som numera utgör Panther Burns skulle spela var det långt mellan namnkunniga gäster. Vi var väl kanske ett trettiotal personer i publiken totalt som jublade när han påminde oss om sin gamla bandkollega Alex Chilton i en stilig tagning av Bangkok, men det bekom inte Tav Falco det minsta. Han spelade ut hela sitt kråmande och eleganta rockabillyregister som vore det The International Hotel i Las Vegas.

På hans 14:e album är uppslutningen desto större. Grunderna i återbesöken i hans egna garagerockabilly-pärlor är inspelade hos Sam Phillips Recording Services i Memphis, men sedan har beundrare, vänner och kollegor på båda sidor Atlanten anslutit.

The Cramps och Gun Club är två av Panther Burns samtida jämlikar, och det är också den självklara musikaliska referenspunkten både för Vampire from Havana med Bongwater-Ann Magnuson och för Sympathy for Mata Hari ihop med Jon Spencer. Självklart är syskonbandens gemensamma nämnare Kid Congo Powers också med här, tillsammans med Rev. Horton Heat bistår i ekande Prologue.

Här trängs också New York-innovatörer som Jimmy Rip, Richard Barone från The Bongos och Jim Sclavunos, som är en av de tidigare Panther Burns-medlemmarna som återvänder tillfälligt. Han hänger tillsammans med Bobby Gillespie i Doomsday Baby, och andra engelsmän som Pete Molinari och Boz Boorer (The Polecats, Morrissey) får också plats, båda i skivans ljumässigt smutsigaste och låtmässigt bästa stund i The Ballad of Rue De La Lune.

Nicole Atkins - senast hörd på Peter Moréns nya SunYears-album - bidrar både i Crying for More och i Epilogue tillsammans med rockabillyveteranen Eddie Angel, och här finns också legendarer som Charlie Feathers son Bubba och Charlie Musselwhite på munspel intill Chris Spedding i punkbluesiga Cuban Rebel Girl.

Men den största legendaren är förstås Tav Falco själv. Han är den nutida rockabillyns och garagerockens främste elegant, och man kan hoppas att det här sällskapet ska vara tillräckligt för att möjliggöra större turnéer och spelställen än de senaste åren. Å andra sidan kommer han nog allra bäst till sin rätt i sunkiga smålokaler i Brooklyn eller källarklubbar i New Orleans och Memphis.

Av Patrik Forshage

Den 13 september 2025

Skivrecension