S.G. Goodman - Planting by the Signs
Slough Water/Thirty Tigers
BETYG: 5 av 6
2023 var ett riktigt skitår för S.G. Goodman. När hon kom hem efter ett för hårt turnétempo och en kraschad vänskap med sin närmsta kollega gick först gick hennes hund Howard bort, och sedan hennes mentor och vän Mike Harmon.
S.G. Goodman är inte en person som låter sådant passera obemärkt vare sig i hennes känsloliv eller i hennes konstnärsskap. Jordbruksastrologin som är albumtiteln var något S.G. Goodman iakttog på nära håll under uppväxten i Kentucky, och på hennes tredje album blir det metafor för att vara lyhörd inför viktiga beslut och vägval. Hennes countryfolksånger är organiska och riktigt doftar av bördig Kentuckymylla när hon här sänker farten ytterligare, för att skapa tid för reflektion och sorgearbete, och drar isär sina sånger för att skapa luft och utrymme för minnen av dem.
Hon börjar med att titta upp mot himlen och får önska sig något när hon ser en satellit, men vidskepelse och astrologi ersätts snart av kristna symboler. I Can See the Devil, konstaterar hon självsäkert över ett snyggt ekande bluesbeat, och noterar att "he's beating on his old lady", och så vädjar hon till Gud i ensamma Solitaire med fantastisk klingande skönhet över bara en stilla gitarr.
Snapping Turtle är ett småstadsminne som börjar då hon nedkallar Guds vrede - och levererar den själv - över ett gäng djurplågade småkillar som givit sig på en sköldpadda, och sedan fortsätter hon berätta om hur hennes klasskamrat Leanne som fick ta ett vuxenansvar för sitt eget barn och för sin lillebror när hon bara var 18 var lika utsatt. Det är en Guds lärdom om litenhet och olycka, konstaterar hon utan bitterhet.
Avslutande och nio minuter långa Heaven Song börjar som en stilla kärleksförlaring till hennes bortgångna hund innan hon sätter sig i sin begagnade Malibu och ger sig av på väg mot Himlen. Hon plockar upp den liftande Kärlek i bilen, och låter sedan sina nya bekanta Tro och Jesus följa med. Men hon är tveksam om målet, och grubblar högt för sig själv - "maybe if I see it then I'll want it ".
Michael Told Me, minns hon sin mentor Mike Harmon och lutar sig mot hans ord för att försonas med sin samarbetspartner och producent Matthew Rowan. Det är en av skivans finaste och mest trösterika stunder, där S.G. Goodman använder sin sorg och saknad på ett konstruktivt och livsbejakande sätt. Och mycket riktigt sjunger återvändande Matthew Rowan sedemera duett i det lika positiva titelspåret. Där är styrkan och skönheten i S.G. Goodmans röst monumental, vare sig hon viskar eller sjunger ut, och när lika känsliga Bonnie "Prince" Billy gästar för en duett i ekande Nature's Child är det komplett.
Av Patrik Forshage
21 juni 2025
Skivrecension