Patty Griffin - Crown of Roses
PGM/Thirty Tigers
BETYG: 4 av 6
Patty Griffin har haft en tuff period, med först sjuka och sedan bortgångna föräldrar och hundar, och egen bröstcancer och helt förlorad röst som förljud av strålbehandlingen. Det präglar stämningar och teman här, redan från den inledande och suggestivt twang-ekande Back at the Start, som är en nervös väntan på nästa negativa besked, och vidare i olika grad snart sagt hela albumets americana och blues.
I intervjuer har hon berättat hur låten Sweet Lorraine på hennes debutalbum för snart 30 år sedan orsakade stor och långvarig skada på hennes relation till sin mor, när mamma tyckte att hennes yngsta dotter med den sången inte respekterat hennes integritet. De hann försonas, och Patty Griffin har ägnat de senaste åren åt att sköta om sin mor. Det här albumets Way Up to the Sky är ytterligare en sång till henne, och en tacksamhetsförklaring för hennes hårda arbete och ansvarstagande som sjubarnsmor under svåra förhållanden. Patty Griffins mor hann aldrig höra sången i nnan hob gick bort, men hon hade knappast kunnat ha invändningar mot värmen och den innerliga kärleksfullheten i den akustiska visan, eller mot att bryda skivomslaget med sitt kolorerade bröllopsfoto.
I The End ansluter en hel stråkkvintett för en smäktande förstärkning av Patty Griffins resonemang om förgänglighet, och om den klingande akustiska latingitarren i All The Way Home skulle locka till leenden finns där omedelbart en djupt sorgesam ensam fiol för att dämpa entusiasmen. Long Time är tystlåten och illavarslande blues avskalad in till benet, sjungen med en uppgivenhet som en sista utandning. Samma djupa bluestradition har hennes gamla bandledare från Band of Joy och före detta partner Robert Plant ibland tagit sig an, och mycket riktigt dyker han upp för att sjunga backup här.
I I Know A Way, där Bukka Allen bidrar till fylligheten på orgel och elpiano, är elegant elektrisk blues, med en åtminstone i jämförelse mer hoppfull stämning. Hennes gamla samarbete med Mavis Staples har inspirerat när Patty Griffin nu åter vågar lita på att rösten håller och tar i. Och när hon rundar av med en klingande A Word går det ändå att ana ett visst hopp, kanske till och med optimism om beständig kärlek och omtanke.
Av Patrik Forshage
Den 31 juli 2025
Skivrecension