Jens Lekman - Songs for Other People's Weddings

Secretly Canadian/Playground

BETYG: 3 av 6

Föga anade Jens Lekman vad som skulle komma när han 2004 med If You Ever Need a Stranger (To Sing at Your Wedding) med glimten i ögat erbjöd sig att agera bröllopssångare hos den som så önskade. Men när det sedan dröjde mellan skivsläppen och streaming ersatte skivförsäljning fick Jens Lekman överväga försörjningsmöjligheter och kunde konstatera att bröllopssångare hos fans faktiskt var en reell födkrok.

Bröllopspar med en förkärlek för ordrika och intellektuella texter var inte de enda som uppmärksammade hans erbjudande. Det gjorde också författaren David Levithan, som nu publicerar romanen Songs for Other' People's Weddings om sångaren J:s tillvaro som indie-bröllopssångare och samtidiga egna relationskrångligheter. Jens Lekmans nya album är både någon sorts soundtrack till romanen och samtidigt en tematisk popopera på egna ben.

Relationen mellan bok och skiva är krånglig också för att Jens Lekmans texter är ordrika noveller i sig själva. När musiken som här är underordnad och framför allt fungerar som historiebärare eller om du vill soundtrack till hans egna ord är skivan snarare ett litterärt verk parallellt till David Levithans. Och som sådant är det inte särskilt lyckat.

Jens Lekmans melodihandlag är kompetent och nätt, precis som alltid, och de återkommande stråkarrangemang likaså. Han skriver utmärkta sånger enligt det tidiga 2000-talets indienorm, och till exempel A Tuxedo Sewed for Two och With You I Can Hear My Own Voice är utmärkt orkestrerade popsånger. Candy from A Stranger har en snygg fattigmans-belle & Sebastian-refräng men är onödigt tillkrånglad runt den, och hur bra Matilda Sargren än sjunger som duettpartner och leadsångare i experimenten med anglosaxisk folkmusik eller house sitter de obekvämt här.

För de stora tematiska popoperaambitionerna är tunna, och i jämförelse med till exempel generations- och genrekamraten Stephin Merritt och The Magnetric Fields tematiska storverk är det redan från start tydligt att det här inte har ens tillstymmelsen till motsvarande substans.

Istället blir det helheten pretentiös, tillkrånglad, överartikulerad och substanslöst. Jens Lekman fyller konsekvent sina sånger med en oändlig räcka ord, smarta formuleringar och oväsentliga detaljiakttagelser (även om iförbifarten-omnämnande av Undertones debutsingel ger pluspoäng i den här skribentens bok), och det blir snabbt utmattande. I inledningen av Wedding in Leipzig får vi för fjärde gången på skivan meningslösa detaljer från hans flygreseiakttagelser, och med sina dryga tio minuter är sången tillräckligt omfattande för att dessutom utöver utförliga detaljer om bröllopets alla moment också rymma reflektioner i flera led kring varför och hur.

Speak to Me In Music är en skildring av hur han intervjuar blivande brudpar för att kunna specialskriva en sång till dem, och den är mer förklarande än vad som kanske var avsikten. För när Jens Lekman beskriver att "Like a journalist I wait til they start talking" sätter han fingret på vad Songs for Other People's Weddings egentligen är. Det är inte alls är ett en indiepopopera och "A lovesong to lovesongs", som han påstår i pressmaterialet, eller ens ett musikalbum först och främst. Det är en kärlekssång till distanserad hypersmart journalistik, och efter 80 minuter av sådan formuleringskonst är man utmattad.

Som marknadsföring fungerar Songs for Other People's Weddings bättre än som skiva, och Jens Lekman är nog i behov av att bredda sin målgrupp när flertalet av de indiekids som föll för Lekman under tidigt 200-talet redan hunnit knyta sina äktenskapsband. Eller så går han vidare till 50-årssånger eller skilsmässosånger som nästa nisch?

Av Patrik Forshage

Den 15 september 2025

Skivrecension