Jeff Tweedy - Twillight Override
dBpm
BETYG: 5 av 6
Inspirerad av en koncentrerad genomlyssning av The Clashs trippelalbum Sandinista bestämde sig Jeff Tweedy för att även han behövde göra en trippel med två timmars speltid över sex vinylsidor. Han har till och med skojat om att det är hans egen "Sad-inista", och mycket riktigt är det trots sina nyanser och variationer både mer enhetligt än inspirationskällan, och avsevärt mer sorgset.
Det är spartanskt och organiskt med ett litet band där sönerna Spencer och Sammy Tweedy är centrala, men trots omfattningen finns inget slarv på Twillight Override. Oavsett var du sätter ner skivnålen bland albumets 30 låtar kommer du att träffa på en fokuserad och minnesvärd vemodig melodi, somt Lemonheads-popigt som Caught Up in the Past och somt americanasnyggt som Forever Never Comes.
Distinkta Betrayed hade inte gjort bort sig i Grateful Deads Workingman's Deads sällskap, och Feel Free (att till exempel "make a record with my friends") vilar på samma stadiga countryrockbotten. Blank Baby prövar spröd barock med trestämmiga röster, medan Over My Head (Everything Goes) hämtar sin inspiration från Alex Chiltons mörkaste stunder.
Även de små experimenten håller fokus, som när han laborerar med spanskklingande akustisk gitarr på Love is for Love, och när basen skorrar trasigt bakom en knapphändig synth i Mirror är det fortfarande inom ramarna och mycket attrativt i sitt försiktiga laborerande. Albumets inledande och långa One Tiny Flower inleds sammanhållet och stabilt för att efter en stund spåra iväg i impriovisationer och dissonanser, innan han som i samlar ihop sången igen.
Att det på flera ställen dyker upp en monoton violin är bara ett av många tecken på att Jeff Tweedy ibland har svårartade The Velvet Underground-perioder. Den självförklarande och mycket eleganta imitationen i larmiga Lou Reed Was My Babysitter (redan titeln är värd hela entreavgiften) tränger sig förbi både Jonathan Richman och Luke Haines och ställer sig längst fram i ledet av Lou Reed- och VU-hyllare. Att dessutom sologitarren i såväl Amar Bharati och Wedding Cake lånar sina atonala dimensioner från samma källa förstärker bara bilden.
Och på tal om hyllningar, Stray Cats in Spain fångar tillfället när Wilco och rockabillybandet var huvudattraktioner på en spansk festival för sex år sedan på ett synnerligen underhållande sätt. Sådana underfundigheter och subtil humor har också utrymme på Twillight Override , som när Jeff Tweedy vid flera tillfällen koketterar med beskrivningar av sina tillkortakommanden i låtskrivande och formuleringar. Han konstaterar att Throwaway Lines "is the best I can do", trots att textens allvarsamma komplexitet definitivt slår fast motsatsen, för att inte tala om hur han i Better Song förklarar att han önskar att han kunnat skriva en bättre låt för att förklara sin kärlek. "I need a better song, if I'm gonna sing".
Bland de interna små fyndigheterna finns också rena nördigheter, som att döpa en låt till Cry Baby Cry och placera den exakt där The Beatles placerade sin Cry Baby Cry på sitt Magnum Opus-vita album.
Klarar publiken att uppmärksamt följa Jeff Tweedy under två timmar, undrade han under arbetet med albumet, innan han landande i att det inte var han problem utan publikens. Men svaret är att den som tar sig an uppgiften snabbt sugs så djupt in i Tweedys nyansrika och gedigna låtmaterial att det är nästan omöjligt att avbryta sitt lyssnande halvvägs. När albumet till slut rundas av är man lika rikligt belönad som lyssnare som någonsin med Sandinista.
Av Patrik Forshage
Den 29 september 2025
Skivrecension