Det stora giget i skyn

"At the record company party
On their hands — a dead star
The sycophantic slags all say:
"I knew him first, and I knew him well"

Re-issue! Re-package! Re-package!
Re-evaluate the songs
Double-pack with a photograph
Extra track (and a tacky badge)" 

Döda musiker. Statistiskt säkerställda undersökningar visar att den genomsnittlige människan över 15 år tänker på och pratar om döda musiker om inte i samma utsträckning som sex så åtminstone fyra minuter om dagen. Det beror förmodligen ganska lite på att vi råkar gå förbi deras gravar, eller att skivan vi skaffade medan de levde fortfarande står längst fram i skivbacken. 

Snarare handlar det om att döda musiker är mycket mer lätthanterliga än levande exemplar. Levande musiker har ofta en tendens till egen vilja, och tar ibland steg i riktningar som inte alls stämmer med skivbolagens marknadsföringsplaner. Det gör sällan döda. För bolagen är avlidna stjärnor dessutom avsevärt billigare i drift, eftersom de inte äskar medel vare sig till excesser, nya inspelningar eller höjda royalties.

Fansen å andra sidan riskerar aldrig att deras hjälte överraskande byter sida och uttalar sig positivt om George W Bush, visar sig utnyttja småflickor, eller, allra värst, plötsligt gör ett soundtrack till sin taichi-träning, som gamle heroinisten och white noise-älskaren Lou Reed. Istället är den döde favoriten vidöppen för varje projicerad egenskap beundraren vill förse honom med.

Under tiden ägnar musikjournalister som aldrig fattade dissen i High Fidelity oproportionerligt mycket tid åt att fantisera hur det måste låta när favoriterna jammar ihop i himlen. Det är Jimi Hendrix med Robert Johnson hit, det är 2Pac med Jam Master Jay dit, det är Richie Edwards tillsammans med Kurt Cobain, det är både Ramones och New York Dolls med nästan kompletta originalsättningar, det är Pete Doherty på partyhumör med Keith Richards (nej, förlåt, den bokningen var inte förrän nästa vecka). 

Undra då på att skivbolagen är så måna om att ständigt förse oss med nya smulor från bortkastade studioinspelningar och samlade livebootlegs, och att det är så väldigt svårt att värja sig.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden maj 2007

Av Patrik Forshage

Krönika