Cate Le Bon - Michelangelo Dying

Mexican Summer

BETYG: 4 av 6

Cate Le Bon har etablerat sig A-listeproducent med sina produktioner åt bland andra Dry Cleaning, Wilco, Devendra Banhart och inte minst St. Vincent. Som artist hon inte lika etablerad, och eftersom hennes sjunde album är så vuxet, komplext och sammansatt lär den saken inte ändras, trots att Michelangelo Dying når djupt både hos henne och hos lyssnaren.

Albumet är sprunget ur en svår tid av sjukdom och kraschade relationer, men trots att den behandlar hennes sätt att hantera nederlagen - både mer konstruktivt och mindre - är den varken förtvivlad eller särskilt mörk. Med milda akvareller förmedlar Cate Le Bon istället en acceptans i situationen som blir vilsam och nästan meditativ, med en friskhet som är lätt att andas. "This is how we fall apart", sjunger hon i Pieces of My Heart, och fortsätter "I'd sing love's story / But nothing's gonna save it". När hon mot åtstramad bakgrund med återhållsamma gitarrer och synthar och knappt rytmmarkering på trumma berättar om Michelangelos frånfälle med elektroniskt behandlad röstakrobatik i Love Unrehearsed är det inte enda tillfället hon påminner om Laurie Anderson.

Hon rör sig i sällskapet av de allra finast konstpop-musikerna, både som förebilder och samarbetspartners. Soundet i Is It Worth It (Happy Birthday)? låter som Roxy Musics utstuderat svala elegans på Avalon, med smäktande saxofoner långt nere i mixen, men med Frippertronics i gitarrljuden och Bowienyanser i både sångens lägre partier. Den ständigt närvarande stillsamt klingande gitarren kombinerad med luftig elektronik, till exempel i About Time, låter som något som hade kunnat komma från producentparet Brian Eno-Daniel Lanois för 30 år sedan.

Och även om synthmattorna i låtar som Body As A River är till synes enkla och luftiga vilar de på underliggande komplexa lager av ihärdig flygel, intensiva behandlade gitarerr och av saxofoner och träblås. Det påminner ganska mycket om hur hennes walesiska landsman, idol och något av mentor John Cale arbetar, och det är ingen överraskning när han dyker upp för gästsång av enstaka textrader i Ride. Hans djupa baryton innebär den definitiva trösten i Cate Le Bons bearbetning av motgångarna, även om hon utan svårighet rott både sig själv och oss lyssnare till lugna vatten helt på egen hand.

Av Patrik Forshage

Den 29 september 2025

Skivrecension