Cass McCombs - Interior Live Oak

Domino/Playground

BETYG: 5 av 6

Det börjar med ett återvändande när Cass McCombs är tillbaka i Kalifornien tillsammans med vänner från när allt började för 11 album sedan. Men han märker att saker har förändrats. Närstående och bekanta har försvunnit, mer eller mindre definitivt, och inledande Priestess är en varm soulballad om en avliden ungdomsvän. Den har en lättsamt inbjudande karaktär med en omedelbar refräng, och den som låter sig dras ner djupare i utförligt berättande verserna belönas med en närmast litterär upplevelse när McCombs drömmer om att få höra sin vän sjunga John Prince bara en enda gång till.

I Never Dream About Trains är inte bara en vänlig nickning åt Robyn Hitchcock utan också en djupt vemodig betraktelse över den lämnades självbedrägerier. "I never lie in my songs", påstår han i en variant på You're So Vain och hävdar lika bestämt att han aldrig drömmer om att när han såg in i dina ögons på stranden i Pescadero.

Cass McCombs ambitiösa dubbelalbum återkommer om och om igen till förgänglighet, övergivenhet och det definitiva i döden. Men på något sätt finns här ändå inte bara hopp utan livsglädje. I suggestivt The Replacements-popiga Asphodel övertygas Cass McCombs av en "junkie on Leavenworth" om att det finns en portal till underjorden under San Fransisco Transamerica-pyramid, och både i lätt absurda och fylligt ekande Who Removed the Cellar Door? och i den studsiga ungdomsprotesterande poppärlan Juvenile med utstuderat fjösig orgel finns en lågmäld och återhållsam humor.

En europeisk burlesquedansare från artonhundratalet behandlas med artistisk respekt och vördnad i Lola Montez Danced the Spider Dance, och i den lågmälda balladen A Girl Named Dogie ryms både ett intensivt gitarrsolo - på behörigt avstånd - och lite spontant joddlande.

Cass McCombs allra starkaste sida är balladerna, och det också dem som ger utrymme åt gästande Matt Sweeneys gitarr. Twangballader som I'm Not Ashamed, Paul Simon-eleganta Diamonds in the Mine, den flyhänt jazziga valsen Strawberry Moon och nära akustiska visor som fantastiska Missionary Bell är några av de många höjdpunkter som Cass McCombs hinner nå under 75 minuter som aldrig känns långsamma. 

Interior Live Oak är ett mångfacetterat singersongwriterhantverk som trots sina återkommande påminnelser om förluster förmedlar värme och hoppfullhet. För som Cass McCombs redan inledningsvis slår fast - "When we say goodbye, we say peace".

Av Patrik Forshage

Den 15 augusti 2025

Skivrecension