Black Lips - Season Of The Peach

Fire

BETYG: 4 av 6

Black Lips hissar freakflaggan högre än någon gjort sedan The Electric Prunes, och med ett mycket öppet sinne inför instrumenteringsinfall, proggloja saxofonförsök, orglar, obefogat muntra utrop och allmän oregerlighet raglar de planlöst runt i garagerockens alla gömmor med basebollträn och andra tillhyggen. På analoga inspelningstejper i trummisen Oakleys studio i the Catskills har fångat sitt oväsen och alla sina infall i rudimentärt haltande Ramones-wannabe-demos som Happy Place, i bakis-tunga Wild One och i garagefuzz hos So Far Gone som hade varit alldeles för ociviliserad för Nuggets.

Baptism in the Death House vill vara Pretty Things och lyckas faktiskt ganska bra, och Kassandra är det närmaste de kommer en vanlig enkel psychgaragepoplåt, åtminstone tills den till slut dör ut överröstad av odefinierat radioskval.

Men Tippy Tounge låter som zombiefierade girl groups som raglar ut från Brill Building, Zulu Saints med säckpipa och marschtrummor låter som om Country Joe & The Fish slagit sina påsar ihop med Tenpole Tudor, och i Judas Pig låter de som att The Residents nästlat sig in hos Vanilla Fudge. Oftast låter de helt enkelt som en LSD-orgie i Frank Zappas hus i Beverly Hills i slutet av 1960, och därmed som Alice Coopers två första utflippade album om du vill att jag ska bli mer konkret.

Black Lips är fullständigt opålitliga, synnerligen enerverande och fantastiskt kul.

Av Patrik Forshage

Den 24 september 2025

Skivrecension