Black Country, New Road - Forever Howlong
Ninja Tune/Playground
BETYG: 3 av 6
Saker som band brukar tycka är viktigt, men som Black Country, New Road avstår:
- Sin leadsångare. När Isaac Wood bestämt klev av omedelbart efter bandets andra album bestämde de sig för att bandets tre tre kvinnliga medlemmar Tyler Hyde, Georgia Ellery och May Kershaw fick turas om vid sångmikrofonen istället.
- Sin etablerade repertoar. Med den uppställningen leadsångare kunde de ju inte gärna fortsätta spela låtarna från sina två första album, särskilt inte med tanke på att de oftast var skrivna ur ett manligt perspektiv. Helt osentimentalt skrev alltså den nya ledartrion i sextetten en komplett ny repertoar att ta med sig ut på turné.
- Att fortsätta spela den nyskrivna repertoaren. Nu är de trötta också på sina ersättningslåtar, och marscherar vidare mot ett tredje album och ytterligare en ny repertoar.
- Refränger. Nejdå, sådana populistiska eftergifter är inget för Black Country, New Road. Här gäller istället komplexa taktbyten och ännu mer komplext ombytliga melodistrukturer. Med sin interna variation av klassiskt skolade instrumentalister och självlärda amatörer är det som gjort för kollisioner, och sådana vill Black Country, New Road använda till fullo.
Pretentiöst och krävande är bara förnamnen, naturligtvis, och stycken som For the Cold Country kräver tålamod av den som inte omedelbart fascineras av skalövningar och kompositionsexperiment. Men ändå finns här mer tillgängliga låtar att fascineras av och återvända till, till exempel i den fina indiekänslan i avslutande Goodbye (Don't Tell Me) eller när de ännu en gång firar bandets djupa personliga relationer i inledande Besties. Eftersom de tre låtskrivarna ser varandra som sina främsta inspirationskällor ledde den direkt till skrivandet av skivans bästa och kanske mest konventionella låt Happy Birthday. Den är fortfarande alldeles för krånglig för att någonsin spelas i radio, men skulle absolut kunna attrahera de Kate Bush-fans som har lite humor, och även kanske världens samlade Cockney Rebel-nostalgiker (alla fem!). På samma sätt finns sannolikt en stor publik för deras teatrala variant av brittisk folkmusik i fina Forever Howlong.
Kanske är det producerande James Ford som har hittat sättet att kanalisera det fritt tänkta till fin visa eller snygg art-pop, tillsammans med bandets uttalade ambition att spela långsammare än deras impulser föreslog. Att de ändå ramlar över i prog med jämna mellanrum får man kanske ha förståelse för under rådande omständigheter. Men att de ibland landar i virtuosa musikhögskoleuppvisningar, som i Nancy Tries to Take the Night, är svårare att fördra.
Av Patrik Forshage
10 april 2025
Skivrecension