Björn Yttling bygger ett lag

Hans jazzdebut från 2005 kom omedelbart att överskuggas av succéerna med Peter Bjorn & John och Lykke Li. När Björn Yttling två decennier senare släpper sitt andra jazzalbum använder han sin samlade kompetens vare sig den ryms inom jazzens norm eller inte. Fokus Musik har träffat Björn Yttling för ett samtal om lärdomarna från Esbjörn Svensson, inspirationen från Ellington och varför ett jazzband bör fungera som ett hockeylag.

Björn Yttling är en av Sveriges mest mångsidiga musikskapare. Utöver Peter Bjorn and John är han en av landets mest meriterade producenter, bland annat för artister som Lykke Li. Men hans musikaliska bana började i jazzen, och efter ett första album med Yttling Jazz för 20 år sedan är han nu tillbaka i jazzen med Illegal Hit.

– Hemma i Norsjö i Västerbotten lyssnade jag på tidiga ZZ Top och Steve Miller i tolvårsåldern. Vi spelade Cornelis, och jag prövade med Mike Watson-bas och Dave Liebman-grejor i det. Vi höll på med alla möjliga stilar.

Men det var under gymnasieåren på musiklinjen i Västerås som Yttling tog sina första riktiga steg in i jazzen.
– Där var det egentligen mer fokus på klassisk musik, men vi var några få som fastnade för jazzen. Magnus Lindgren gick i samma klass som jag, och han var redan då helt otrolig. Man tog rygg på honom och försökte hänga med.

Det fanns ingen jazzpianolärare på skolan, men hans mattelärare Lennart Nilsson drev jazzklubben Village i stan.
– Det var en sjukt bra klubb, de hade allt som Fasching hade. Han hade ett husband – Village People – med Lena Willemark, Bobo Stenson, Anders Kjellberg och Rune Persson. Vi som gick musiklinjen fick gå gratis på alla konserter, och det var två i veckan med svenska och internationella toppnamn. Det påverkade mig mycket.

När Esbjörn Svensson Trio kom dit fick det en avgörande betydelse för Björn Yttling.
– Jag fick kontakt med Esbjörn och lyckades driva igenom att skolan skulle betala för att jag skulle få åka till Stockholm och ta lektioner av honom varje vecka, eftersom det inte fanns någon jazzpianolärare på skolan.

Karate Kid med Esbjörn

Det blev ett intensivt år.

– Det var lite som ett Karate Kid-upplägg: "Du har 40 veckor på dig att lära dig att spela jazz för att komma in på Skurups folkhögskola." Det var ett jävla fokus.

Björn Yttling kom via en oenig jury in på Skurups jazzlinje.
– Jag åkte dit ner och körde dygnet runt med grymma musiker som blivit ännu grymmare sedan dess. Det var dem jag vände mig till för Yttling Jazz när jag skulle göra första jazzskivan 2005.

Men Björn hoppade av skurup efter ett år.
– Jag blev less på jazzen. Jag ville köra med Peter Morén, som hade gått musiklinjen i Västerås två år under mig, och göra pop.

Han började dessutom producera musik, först med Marit Bergman – även hon en gymnasiekamrat – och sedan Moneybrother. Därefter producerade han Nicolai Dungers Soul Rush 1999, med Dan Berglund och Magnus Öström från Esbjörn Svensson Trio i bandet.
– Den skivan var fantastisk att göra, bland de bästa fortfarande. Det var ett jazzmoment för mig. Nicolai sjunger live rakt igenom. Det är bara förstatagningar. Det kändes som att spela med Dylan eller Van Morrison, han var i fruktansvärt bra form. När jag turnerade fattade jag varför. Varje vaken minut när vi satt i turnébussen, på hotell eller nånstans, satt Nicolai och spelade sina låtar och sjöng dem. Han tränade, som Foppa i hockey – vill man sätta backhandskotten övar man på dem tusen gånger.

Sedan följde år av spelningar och produktioner långt ifrån jazzen.
– Jag spelade med Soundtrack of Our Lives, Caesars Palace, många fler. Jag försökte dra in pengar, och då tittar man inte åt jazzen i första hand. Det kostar ofta mer än det smakar.

Men jazzsuget fanns där, och låtmaterialet också. För att inte tala om vännerna från Västerås och Skurup.
– Så jag började spela in på Atlantisstudion. Hela skivan tog åtta timmar. Vi arrade upp och körde mycket i stunden. Sen hade jag en hel skiva på rullband. Jag satt i min lilla studio på Bergsunds Strand och gjorde lite pålägg: elgitarrer, sirenljud, lite brus från en synt eller så. Men ingen synt egentligen – jag gillar inte synt i jazz jättemycket personligen. Jag behandlade det som pålägg på en popskiva.

Goran Kajfeš lyssnade och ville ge ut det, och det blev några gigs på Storsjöyran och andra ställen. Men året efter slog Peter Bjorn and John igenom internationellt med Young Folks och albumet Writer's Block, och samtidigt hade Björn producerat Lykke Li, som också lossnade.
– Sen hann jag inte ens laga gröt.

Åren gick. En jazzskiva till spelades in 2011, men kasserades.
– Jag kastade bort den. Melodierna var inte klara. Efter det har jag fortsatt att lyssna på jazz, men bara spelat sporadiskt.

Kompisar från förr

Nu är det dags att släppa fram jazzen igen, och på det andra albumet från Yttling återkommer många av hans gamla musikervänner och får sällskap av några nya. Rytmsektionen består av Dan Berglund och Fredrik Rundqvist, och Magnus Lindgren, Jonas Kullhammar, Fredrik Nordström, Goran Kajfeš och Nils Berg spelar blås. Björn Yttling talar sig varm om alla medverkande, men lite extra om Mattias Ståhl.
– Jag var i LA och spelade in Yttling Jazz med lokala musiker i juni. Jag försökte verkligen få tag på en vibrafonist, men det var omöjligt. Den ene hade flyttat till Portland och den andre var bortrest, och sedan var det slut. Men Mattias Ståhl är helt underbar. Han är beyond bra. Han spelar munspel också. Jag älskar Toots Thielemans, till exempel i Dunderklumpen, och Stevie Wonder. Så när jag hörde att Mattias spelar kromatiskt munspel måste vi ha med det också. Det ger ett otroligt ljud. Live kan Mattias stå och spela munspel och vibrafon samtidigt.

Från Peter Bjorn and John finns John Eriksson med även här.
– Han har alltid en vinkel. Man slänger in honom och får några oväntade grejer. Han lirar inga solon, men han spelar vad som helst som han hittar på golvet eller som står framför honom. Han är en bra X-faktor.

Till skillnad från mycket annan jazz använder Björn Yttling hela sin produktionskompetens i sitt arbete.
– Många i ny jazz jobbar inte så mycket med textur. Genomsnittliga jazzgrejer är mer dokumentation, man ställer in ett ljud och sen är det så hela skivan. I sämsta fall är det inspelat på Glenn Miller Café med två mickar.

Utöver Thelonious Monk och Charles Mingus pratar Björn Yttling sig varm för Duke Ellington.
– Inte storbanden, utan mer hans trio. Där fattar jag var Monk har fått sina grejer ifrån. Det hade jag inte förstått förut, jag var för dåligt insatt i jazzhistorien. Det är otroliga pianogrejer. Jag läste att när Ellington hörde Monk första gången sa han att: "Han har lyssnat en del på mig."

Likt Duke Ellington betraktar Björn Yttling sig mer som bandledare än som instrumentalist.
– Ellington som bandledare kan jag relatera till. Att det blir olika saker: ibland sång, ibland trio, ibland storband, ibland semistort. Blues, ballader. Mingus har det också. Själv är jag ingen virtuos. Men jag har melodier, arrangemang, helheter.

Virtuositet bygger inga lag

Ekvilibrism är inget som intresserar Björn Yttling, och ishockeyn är hans metafor också för det.
– Har du lärt dig alla Giant Steps-ackord och kan lira dem i det tempot, kul för dig. Men om det ska bli något som håller behöver man en stadlig backlinje och en bra spelidé. Annars får du sitta på bänken. Jag har inget emot virtuositet, men det bygger inga lag. Alla ska ha olika roller.

Laget är centralt i Yttling Jazz.
– I mitt lag får man gärna ha frihet, men jag kan också klippa bort ett helt solo av Jonas Kullhammar om det inte passar. Det har jag från popmusiken, jag klipper om det behövs, och blandar olika tagningar. Jag skiter i äkthetsivran, Och förresten gjorde ju för övrigt Miles på samma sätt. Jag använder delay, reverb och tricks från rocken. Man kan våga slänga på ett chorus på pianot. Det kan låta lite Scott Joplin och samtidigt lite Benny Andersson. Jag tycker det är en kul twist. Det måste finnas friktion i hur ljudet limmar. Jag gillar inte när det bara är Ikea-jazz, att man tar första bästa soffa och bara ställer in.

Så hur tas Yttling Jazz emot, av jazzpubliken och av den rockpublik som mött musiken på Way Out West eller när de var förband till Thåström i Dalhalla i somras?
– Det är lätt att man tänker negativt, att varken rockpubliken eller jazzpubliken ska gilla det. Men Thåströms publik blev mer och mer engagerad och applåderade mer och mer efter varje låt. Jazzpubliken har jag inte riktigt mött än, vi får se vad de sittande tycker. Men jag är inte rädd för det. Det är inte så brutalt som för 30 år sedan.

Tolkningar och remixer

Utöver albumet har Yttling Jazz gjort en mängd remixer, och dessutom har de bjudit in vänner och bekanta att omarbeta eller tolka skivans låtar.
– Dirty Blues med Matt Sweeney är hans helt egna tagning. Jag tänkte göra en remix med Can i åtanke, men han vägrade sjunga och ville göra Magic Sam, en boogie, istället. Och det blev ju skitcoolt.

– Tallest Man on Earth är grym. Han använde bakgrunden i Illegal Hit och la gitarr och gjorde ny harmonik. Joshua Idehen som också gjort en version av den hade jag inte riktigt koll på innan, men han är sjukt skarp.

Dessutom finns versioner med danska duon Svaneborg Kardyb, och fler hemliga samarbeten och tolkningar som kommer att se dagens ljus allteftersom.
– Det öppnar upp världen. Haha, det kanske blir ett helt album med alternativa versioner.

På tal om brott mot jazzens normer.

Text av Patrik Forshage

Foto av Johan Bergmark

Den 27 september 2025

Intervju

Illegal Hit (YEAR0001) finns ute nu, och här hittar du Fokus Musiks recension. Yttling Jazz spelar på Stockholm Jazz Festival den 14 oktober, och fortsätter därefter till Lund och Köpenhamn.