BC Camplight stänger tältet bakom sig

Äntligen kan han hantera övergreppet han utsatts för i tonåren

På nya A Sober Conversation går BC Camplight längre in i sig själv än någonsin tidigare. Det är hans mest smärtsamma och terapeutiska verk hittills, som börjar i ett sexuellt övergrepp, fortsätter i trauma och missbruk och landar i långsam självförsoning.

I tjugo år har Brian Christinzio aka BC Camplight gjort musikaliskt överväldigande album med självutlämnande verklighetsbearbetningar. Det har inte funnits varken strategier eller kompromisser, och sakta har uppmärksamheten och lyssnarantalet ökat för varje skiva. Nu är han framme vid sitt sjunde album A Sober Conversation, som inte bara summerar var han befinner sig som artist utan också som människa. Det är ett verk som är smärtsamt och terapeutiskt, när han för första gången rättframt tar itu med det sexuella övergrepp en lägerledare utsatte honom för när han var ung tonåring.

Albumet börjar med steg som närmar sig ett tält, platsen där övergreppet skedde och den mentala platsen dit Brian Christinzio återvänder för att bearbeta. Det slutar att han stänger igen blixtlåset och går därifrån. Där emellan försegår det samtal han till slut tvingade sig själv att ha, med sig själv och i sitt huvud också med förövaren.

– Jag har ADHD, och mitt inre samtal pågår hela tiden, med tusen röster samtidigt. Att prata med sig själv är otroligt underskattat. Men i mig har jag aldrig fört ett verkligt samtal om mig själv, varför jag beter mig som jag gör, varför jag bär runt på så mycket gammalt agg, varför jag undviker vissa minnen. För första gången kunde jag föra det samtalet.

På Where Are You Taking My Baby? konfronterar han sin numera åldrade förövare direkt. "Michael, I want to talk to you outside. I know it's cold and you're 75." Förövarens faktiska förnamn finns där. Det exakta datumet finns med i texten, september 1993. Men det finns ingen beskrivning av vad som faktiskt hände, och det är ett medvetet val.

– Jag ville att det skulle framgå tydligt vad det handlar om, men jag ville inte att folk skulle sitta och tänka: "Vad exakt var det som hände?" Jag behövde hitta en mittpunkt, där jag kunde vara sårbar men inte gränsöverskridande. Det här var ju inte bara min historia.

Det som gör skivan än mer laddad är familjens roll i det hela. För övergreppet var inget okänt i familjen, men det togs inte på riktigt allvar. Hans föräldrar är, säger han, kärleksfulla och stöttande, men oerhört stängda. Han beskriver en barndom där ansvar och skuld ofta sköts över på honom.

– Om jag blivit påkörd av en bil hade min mamma frågat hur långt ute i gatan jag cyklade. Allt skulle förklaras på det viset. Det där satte sig i mig.

Det var med skräck han berättade för familjen att han höll på att göra en skiva om traumat. Han skickade helt enkelt låten till sin syster. Svaret blev ett frågetecken: "Michael?" Och sedan, efter bekräftelsen: ett tre timmar långt samtal där båda insåg hur länge de varit utan röst som barn.

– Det fanns inga övergrepp i min familj, säger han. Men däremot fanns det ett slags vägskäl, en mental blockering, något som hindrade oss från att tala om det som hände. Istället fick vi frågor som: "Varför var du ensam i tältet med honom?"

Att våga öppna dörren mot det som gör mest ont innebär inte att livet plötsligt blir lätt. För BC Camplight är A Sober Conversation varken en bekännelse med färdig sensmoral eller en genomtänkt behandlingsmetod. Det är ett pågående samtal, där hans tidigare försök att gömma sig bakom knasighet eller musikalisk excentricitet långsamt ersätts av en naken, osentimental ärlighet.

– Jag tror att jag i början var mindre intresserad av... det låter klyschigt, men av sanningen inom mig, säger han. Jag var mer intresserad av att vara konstig, kanske gömma mig bakom ett skal. Men ju äldre jag blivit, desto mer har jag insett att ju mer jag är in på bara benet, verkligen ärlig, desto mer drar jag till mig ärliga människor.

Att han är nykter och drogfri sedan två år var en avgörande faktor för att möjliggöra och tvinga fram det samtalet. Det har givit honom klarhet, men är långtifrån bara lugnande. Snarare uppdagades allt det han tidigare gjort sitt yttersta för att inte se. Han beskriver det som att alla minnen och sår låg där och väntade på att han skulle ta sig an dem, redo att konfrontera honom så fort han slutade fly. Under åren som missbrukare fanns aldrig den där tiden för reflektion, bara ett pågående undvikande.

– Så länge jag var full eller hög från torsdag till söndag, och sedan behövde två dagar för att återhämta mig… då fanns det liksom aldrig tid att sätta sig och tänka: "hmm, jag borde nog bearbeta det där som hände när jag var liten." Så när man plötsligt har all den där tiden… då ställs man inför det. Och jag är inte någon stor förespråkare av katarsis direkt. Jag tror att jag kommer få mycket frågor om det här gör att jag mår bättre nu. Och svaret är: jag vet inte. Jag skulle vilja säga: "ja, nu mår jag toppen!" Men sanningen är att jag nog inte kommer veta på länge hur allt det här påverkar mig.

Att ändå göra skivan, att skriva om övergreppet och berätta sin historia, handlar för honom inte om att söka sympati eller erbjuda lyssnaren tröst. Tvärtom.

– Jag ville inte att det skulle låta som att jag försökte ge någon svar. Jag avskyr musik med såna där "baby, it's gonna be okay"-budskap.

Det handlar snarare om att förstå egna mönster och reaktioner. Han berättar hur han kunde drabbas av panik i den mest vardagliga situationer, som när hans partner öppnade en kökslåda. Rädslan att ha gjort lagt ned besticken fel, att inte räcka till, fanns där hela tiden. Nu arbetar han med de reaktionerna i terapin. Det är konstruktivt, och det är nödvändigt.

- När man har varit en wild card så länge finns det något spännande i att tänka att vad skulle hända om jag var motsatsen till det? Om jag tog all den här energin jag lagt på att vara galen, och istället använde den till att förstå mig själv. Jag skulle må mycket bättre mentalt, och jag tror att jag också blir en bättre låtskrivare

– Det var på samma sätt som när jag flyttade till Manchester. Alternativet hade varit riktigt mörkt, jag hade bara fortsatt ruttna bort som hemlös i en övergiven kyrka i Philadelphia. Så det handlade nog om att bevara min mentala hälsa, att våga öppna upp så här.

Mitt i det svarta finns också ett oväntat humoristiskt stråk. I titelspåret finns ett ögonblick där sången själv erkänner för Brian Christinzio att den är en metafor, och han försöker styra undan sångens jobbiga bearbetande med den allvarligaste provokation han kan komma på. "Don't tell anyone. I don't care for David Bowie".

Brian minns skrattar nöjt, och beskriver textens meta-bottnar som en mindfuck även för honom själv.

– Jag ville att skivan skulle visa hela känslospektrat. Och humor är en stor del av det. David Bowie? Nä, jag är faktiskt inte så förtjust.

Viljan att visa upp ett bredare spektra gäller också bilden av och synen på den egna historien. I flera år accepterade Brian Christinzio bilden av sig själv som mannen som alltid föll. Han blev "killen som sabbade allt". Pressreleaserna handlade alltid om kriser: dödsfall, deporteringar, hemlöshet, missbruk, psykisk kollaps, krossade relationer.

– Jag tycker synd om den där killen. För jag trodde verkligen på allt det där. En av de tuffaste bitarna med att liksom vakna upp är att inse hur mycket tid man förlorade på att tro på lögner. Jag spenderade mycket tid på psyket i 20-årsåldern, på grund av saker jag aldrig bearbetat. Jag har gått runt och sett på mig själv som en förlorare. Vem blir ens deporterad från ett land och får återreseförbud, liksom?

Särskilt tydligt blir det i When I Make My First Million, där han blottlägger missbrukarens klassiska undanflykt och livslögn om den där framtida fasen då allt ska bli bra, men som aldrig kommer.

– Det handlar om att idealisera en framtid som man egentligen inte har gjort sig förtjänt av än, antar jag"När jag får ordning på allt, då kommer jag bli lycklig." Och det är ett väldigt farligt sätt att leva livet på. Det funkar liksom inte. Det blir bara ett jagande.

Musikaliskt är A Sober Conversation som sina föregångare extremt välarrangerat, välorkestrerat och välspelat, med en ljudbild som förändras under loppet av nästan varje låt.

– Jag kan befinna mig mitt i någon slags gregoriansk kör, och plötsligt komma på att det behövs lite mariachi-trumpeter. Jag tror att det har med min ADHD att göra. Jag blir snabbt uttråkad, i mina egna låtar, i samtal… jag sitter och tänker: "Kom till saken nu, kom igen". Min hjärna rycker hela tiden i ratten och säger: "Vad händer om vi svänger vänster här?"

När Brian Christinzio i det instrumentala avslutningsspåret med bestämda steg skiftar pianots arpeggio från moll till dur.

– Alla sånger utspelar sig i tältet, mentalt, känslomässigt, i minnet. Till slut går jag ut och stänger tältet bakom mig. Jag ville att det skulle kännas som det inte ett lyckligt slut, men att något stort har hänt här. Någon form av förändring har ägt rum, och den låter lite mindre hotfull.

Av Patrik Forshage

27 juni 2025

Intervju

Här finns recensionen av A Sober Conversation. 

Tidigare recensioner av How To Die in the North och Deportation Blues hittar du genom att klicka på länkarna, och redan 2008 intervjuade den här skribenten BC Camplight om galenskap i musik.