Ala.ni - Acca

A+LSO

BETYG: 5 av 6

På sina ställlen har Ala.Nis huvudsakligen helt instrumentfria andra album drag av mer traditionella körverk, som i renässansklingande Hide där en stråkkvartett tillåts utrymme bakom alla hennes välbalanserade stämmor, och i himmelska och synnerligen finstämda In the Land.

Men oftast är det en avsevärt mer avancerad form av röstbaserade kompositioner och a capella-arrangemang med hennes egna beatboxade och djupa basvokaler som rytmsektion som intresserar Ala.Ni. Merparten är dagsaktuell r'n'b, för nästan enbart röster, och i den genren är Van P med gästspel av Lakeith Stanfield kanske bäst.

Ännu roligare är dock utvikningarna från grundkonceptet. Sha La La till exempel är oantastlig girlgroup-möter-jamaicansk-skamusik-i-Camden som rimligen både Ronnie Spector och Amy Winehouse hade fallit pladask för, medan rättframma Bitch drar i bluegrassriktning och avslutas med några väl valda ord av en skorrig Iggy Pop. Han återkommer som huvudattraktion i Le Diplomatestunga vokalgroove, där han får chansen att utveckla sin senkomna fablesse för det franska språket. Att han ändå bleknar intill Ala.Ni själv säger mycket om hennes lyskraft.

Av Patrik Forshage

Den 21 februari 2020

Skivrecension, ursprungligen pubblicerad i Nöjesguiden