James Yorkstons vänskap i Stockholm

Sedan några år tillbaka har James Yorkston haft en andra musikalisk hemvist i Stockholm. Det är här, i Studio Rymden och med delar av det löst sammansatta kollektivet The Second Hand Orchestra, som han spelat in sina tre senaste album. På hans nya skiva Songs for Nina and Johanna, hans sextonde i ordningen, delar han sånginsatserna med Nina Persson och Johanna Söderberg.

– Jag har tur. Jag sitter mest själv här i min studio i ett gammalt fängelse i Cellardyke och skriver musik, jobbar med böcker eller bokar hotell för turnéer. Så när jag får vara i en studio med andra människor vill jag att det ska vara rätt personer. Jag spelar in kanske vartannat år. Det är en dyrbar tid, och jag värderar den högt.

Den långa och djupa relationen till Stockholm började när Karl-Jonas Winquist från Blood Music och Sing a Song Fighter började dyka upp på Fence Collective-evenemang i skotska Fife, och sedan bjöd in James Yorkston att spela i Stockholm. Det uppstod en vänskap som övergick i ett konstnärligt samarbete.

– Jag föll för hela gänget. Karl-Jonas, Emma Nordenstam och Ulrika Gyllenberg, och Peter Morén kände jag redan innan. De är otroligt begåvade och trevliga. Det blev enkelt för mig att komma till Stockholm och jobba. Det är en lyx.

- Peter Morén är fantastisk. Han är en elegant och varm människa. Vi träffades på ett låtskrivarresidens i England, där det var ett gäng olika musiker som parades ihop. Vi skrev aldrig låtar tillsammans, men en kväll var det dans och då fann vi varandra. Vi dansade rock'n'roll hela natten, och efter det blev vi vänner.

Samarbetet med hans svenska vänner har djupnat för varje projekt, men denna gång fick inspelningarna anpassas efter omständigheter. Karl-Jonas blev magsjuk, några musiker var dubbelbokande eller fick privata förhinder.

– Jag fick tänka om. Jag tror mycket på att omständigheter kan påverka konst på ett positivt sätt. Så vi bestämde oss helt enkelt för att jobba med dem som var där i rummet.

Nytillskottet i samarbetet inför albumet är First Aid Kits Johanna Söderberg, som var höggravid.

– Hon var nog i åttonde månaden, kanske åtta och en halv månad. Men hon var fantastisk att jobba med. Vi klickade direkt röstmässigt. Jag hörde vad hon gjorde, och hon hörde vad jag gjorde. För mig kommer det från år av att hänga på folkmusikklubbar, för henne är det nog bara livslång erfarenhet.

James Yorkston beskriver hur inspelningarna fick formas utifrån vilka som faktiskt var i rummet. Johanna var där i två dagar, Nina i två eller tre. De träffades aldrig. Resultatet är ett album där de båda alternerar i huvudrollerna, men utan att det funnits en övergripande plan för vem som skulle sjunga vad.

– Föreställ dig att jag skulle försöka säga åt Nina Persson eller Johanna Söderberg vad de ska sjunga? Nä. Jag lär dem låten, men de väljer tonarter som passar deras röster, och om de vill improvisera eller göra något eget så är det bara välkommet. Jag älskar deras röster, jag skulle vara en idiot om jag försökte styra dem. De är där som egna artister, som musiker med egna uttryck.

Att det inte blev ett Second Hand Orchestra-album denna gång beror delvis på att några av nyckelpersonerna saknades under inspelningarna, men också på att James Yorkstons ville lyfta fram stämningen i samarbetet.

– Att jag döpte det till James Yorkston and Friends är ett ställningstagande. Det är just vad de medverkande är - mina vänner.

Nina, Johanna och rösterna

Nina Persson kom in i bilden redan på förra albumet The Great White Sea Eagle, efter att Karl-Jonas skickat en lista med tänkbara sångerskor att samarbete till James Yorkston.

– Jag kände igen flera namn på listan, men Nina stack ut direkt. Det var bara henne vi frågade. Från mina sena tonår minns jag The Cardigans album Life, den med det blå omslaget där hon ligger i en slags skridskodräkt. Vi tyckte att det var som Astrud Gilberto i modern tappning, en fantastisk röst. Jag kollade upp vad hon gjorde nu, och hennes röst har blivit ännu bättre. Så vi frågade, och hon sa ja.

Om Nina Perssons och Johanna Söderbergs sånger har olika karaktär var det inget medvetet beslut, utan snarare ett resultat av tillfälligheter.

– Vi hade tänkt att fler musiker skulle vara med, men flera kunde inte. Så vi bestämde oss helt enkelt för att jobba med dem som var där. Hade vi spelat in Rabbit dagen efter hade den kanske låtit helt annorlunda. Kanske hade Peter inte varit där, kanske hade Johanna varit där. Allt handlade om vilka som var i rummet.

Rabbit är en låt som James Yorkston och Nina Persson jobbat med länge, och han är särskilt stolt över hur arrangemanget växte fram.

– Jag älskar melodin, älskar pianopartiet, och Lars Kronlunds trumspel är så sparsamt. Han är en så otroligt lyhörd musiker, han lyssnar verkligen och spelar det han tycker passar bäst för låten. Jag minns att jag sa till honom första gången vi sågs: "Inget illa ment, men jag hatar trummor, så jag kanske ber dig spela mindre." Och han svarade: "James, jag hatar också trummor." Då visste jag att vi var på samma våglängd.

Även på Love Luck med Johanna Söderberg finns det där avskalade i kombination med känsliga detaljer.

– Trummaskinen där kom från Karl-Jonas. Jag älskar det soundet av trummaskin i kombination med riktig percussion. Peters Moréns gitarrspel är så flytande, och Lina Langendorfs saxofonsolo där är så klassiskt men ändå kontrollerat. Vi har faktiskt spelat in en akustisk version av den låten också, bara jag och Johanna.

Vänskap och sorg

Albumets kanske mest gripande spår är I Spooked the Neighbours med Johanna. James Yorkston skrev den med sin avlidne vän och bandkamrat Doogie Paul i tankarna.

– Jag skrev en låt om honom redan när han gick bort, Broken Wave (A Blues for Doogie), för över tio år sen. Den här kom bara till mig ur en tillbakablick, när jag återupplever något och skriver ner det. Jag hade varit i London och satt på tåget hem till Fife, och fick för mig att hoppa av i Edinburgh och hälsa på Doogie. Jag visste redan att han var svårt sjuk, men då förstod jag att han var döende. Det var liksom… sista chansen.

– Det är en låt som betyder mycket för mig. Den blir kanske inte någons favorit, men det är en av mina.

En annan låt som sticker ut är Love That Tree, en dialog med Nina Persson, fylld av humor och spelglädje.

– Den är fullständigt galen, en riktigt tramsig låt, men jag är helt med på det. Vem sätter sig ner för att skriva en sån låt? Den bara kom till. Den påminner om You're the One That I Want från Grease, tycker jag, eller om Serge Gainsbourg.

Det finns också låtar som är mer sparsmakade. När vi talar om A Moment Longer med Nina Persson nämner James Yorkston Chris Bells You and Your Sister, kanske i This Mortal Coils tolkning, inte så mycket som referens utan mer som utgångspunkt.

– Jag har alltid värdesatt enkla låtar. Raka, enkla låtar som berättar en liten historia utan så mycket ackord och komplicerade strukturer. Jag spelade den för Nina i Tyskland, och jag sabbade den totalt. Men hon sa direkt: "Den där är jättefin. Den vill jag sjunga."

Ett kreativt liv

James Yorkston har parallellt med musiken ett aktivt författarskap. I år gavs hans tredje roman Tommy the Bruce ut, och han har precis avslutat ytterligare en roman och en novellsamling. Han målar också, gör linoleumtryck och skriver dagbok.

– Det är skönt att ha något annat än musiken att rikta sitt kreativa behov mot.

Musiken är ändå navet, men också en plats där han söker frihet. I motsats till de projekt som kräver kompromisser vill han, både som musiker och producent, att det ska vara enkelt och direkt.

– Jag tror mycket på att omständigheter kan påverka konst på ett positivt sätt. Jag vill inte lägga mig i för mycket. Jag vet att röster som Ninas och Johannas med de uttryck av livserfarenhet som de har kommer att tillföra något nytt, något jag själv inte ens hade tänkt på när jag skrev låten. Det är ett privilegium att få sjunga och spela med dem.

Nu väntar ett antal konserter i Skottland och England tillsammans med Nina Persson, och en i Stockholm i september.

– Jag ser verkligen fram emot det. Den förra turnén var ganska utmattande. Vi har försökt hålla det lite mer återhållsamt den här gången, men med de här ganska få spelningarna ser jag fram emot att komma ut igen.

James Yorkston and Friends Songs for Nina and Johanna (Domino/Playground) finns ute nu. Här finns recensionen. 

Den 23 september spelar James Yorkston tillsammans med Nina Persson på Södra teatern i Stockholm. 

Recensioner av James Yorkstons tidigare album hittar du här - I Was a Cat From A Book, The Year of the Leopard, The Cellardyke Recording and Wassailing Society, och Folk Songs.