Svart Tulpan - Svart Tulpan

Srock/Border

BETYG: 4 av 6

Anders Ericsson hörs till vardags i Lustans Lakejer, och sedan några år odlar han egen musik som Svart Tulpan. Efter en fin sjutumssingel tidigare i år är det nu dags för debutalbum stadigt förankrat i det 1980-tal som var Anders Ericssons språngbräda.

Titelspåret och programförklaringen har verser som hade kunnat vara tidiga Lustans Lakejer just, och här finns det gott om energiska upptempohits med tids- och stilmarkörer från dazumal som fungerar förvånansvärt fint även 40 år senare.

Som folk är mest och Vi har satt en son till världen vågar vara banala, och det fina Mike Garson-klingande pianoslutet på den senare förhöjer den dramatiska nivån flera snäpp. Samma sorts strålande pianoinsats återkommer på fler ställen och är en av flera orsaker till att det intensiva singelspåret Nu när vi ändå talar om döden är skivans absoluta höjdpunkt, och den allvarsamma texten är en annan orsak.

Ibland är det synnerligen nostalgiskt, som i tonårswannabee-festligheterna i Staden tillhör de unga, uppenbart skriven med allsång och handklapp på sommarfestival i åtanke, och man kan med fördel hoppa över Tomas Ledinfraseringarna i Samarkand och Orup-hurtiga Låt mig underhålla dig.

Fokusera hellre på toppar som larmiga Sally och nämnda Nu när vi ändå talar om döden, och slutligen den dovt dramatiska Glöm inte bort att andas som avslutar ett utmärkt debutalbum från en av den svenska new wave-musikens veteraner med ett mycket stillfullt crescendo.

Av Patrik Forshage

15 maj 2025

Skivrecension