Gina Birch - Trouble

Third Man

BETYG: 3 av 6

Det finns människor som är extremt väl strukturerade, fokuserade och långsiktiga i sin planering. De har tänkt ut vartenda steg och vet riktning, ordning och takt för flera år framåt. Dit hör inte Gina Birch.

När punken och viktigare dess DIY-kultur växte fram i London i slutet av 1970-talet startade hon The Raincoats ihop med Ana da Silva som en spontan impuls, trots att ingen av dem kunde spela. Att bandet aldrig någonsin lånade sig till postpunkschabloner måste nog åtminstone delvis förklaras med att ingen i bandet visste hur, eller var intresserade av att ta reda på det, och det är en av förklaringarna till att deras tre album från då fortfarande tillhör erans mest intressanta musik.

Det tyckte bland andra även Kurt Cobain, som under första halvan av 90-talet hyllade The Raincoats inför var och en som ville lyssna, ordnade återutgåvor och fick dem att återförenas för en planerad turné som förband åt Nirvana. Men om det för en sekund fanns en möjlighet för Gina Birch att kapitalisera passerade ögonblicket lika snabbt som en gevärskula ovanpå ett garage i Seattle, och Gina Birch ruskade på sig och tog itu med något annat av allt hon blev inspirerad att göra - bildkonst,film eller annat kul!

Sedan några år är det nästa amerikanska musikaliska nytänkare som har hittat till Gina Birch. Jack White har signat henne till sin label, och när han öppnade Third Mans skivaffärfililal i London för några år sedan var signerade exemplar av Gina Birchs debutsingel Feminist Song det stora dragplåstret.

Hade då Gina Birch använt åren till att förbereda sig, planera och skriva låtar redo för ett solodebutalbum? Nja. Hon samlade väl ihop vad hon hade liggande, svängde ihop någon ytterligare låt på väg till studion och improviserade det som fattades. Nu har hon gjort samma sak igen för ett andra soloalbum två år senare, och den där spontana och oförberedda nyfikenheten och respektlösheten är lika påfallande som någonsin. På gott och ont.

Musikaliskt är det för ofärdigt och ofokuserat i sin rejäla spretigthet. Cello Song är just en sång för cello, ödesmättad och vacker, men den är ett undantag. Vanligare här är vänligt optimistiska men lättglömda elektroniska bagateller som den repetitiva dubpoplåten Happiness med håglös sitar. Nothing Will Ever Change That är minimalistisk awkward triphop med producerande Youths dubeffekter adderade, och Keep to the Left är exakt den politiska uppmaning som titeln anger, över ett rudimentärt beat, elektroniska dubeffekter och ett mycket utdraget gitarrsolo.

Riktigt absurt blir det i Don't Fight Your Friends som låter som The Residents till technobeat, och så rundar hon av med elva minuter - har hon blivit lovad en timmes speltid tänker hon använda den - i Sleep och Train Platform där hon tar den elektroniska musiken i riktning suggestivt Laurie Anderson-mässande.

Men på ett område finns ändå en tråd och tydlig linje i Gina Birchs skapande. I hennes texter ända sedan The Raincoats, liksom i hennes konst och filmer, har det alltid funnits ett målmedvetet starkt och mycket explicit feministiskt budskap, och det går igen även här. Skivans höjdpunkt Casing Trouble Again lånar sin grundrytm direkt från Joy Divisions She's Lost Control och skiftar mellan munter kampsång och hennes egna och gäster som Cosey Fanni Tuttis långa uppräkningar av namn på kvinnor som just ställt till med besvär, bland dem Nina Simone, Yoko Ono, Kathleen Hannah, Mary Wollenstonecraft, och till och med Elizabeth I. Räkna in Gina Birch själv i den raden.

Av Patrik Forshage

Den 15 juli 2025

Skivrecension