Pugh, Jojje och Loffe: Dödskalle och mästerligt möter…
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden mars 2008)
När spolingarna Pugh Rogefeldt, Jojje Wadenius och Janne Carlsson (som då inte hunnit bli Loffe med befolkningen ännu) spelade in Ja dä ä dä 1969, fortfarande Sveriges bästa skiva någonsin, var Dödskalle och Mästerligt inte ens en glimt i sina pappors byxor. 40 års skandaler och succéer var för sig har följt sedan dess, och nu har trojkan återsamlats för en uppföljare.
(MÄSTERLIGT) Svänget på Ja dä ä dä är osannolikt.
Pugh: Ja, det blev lyckat.
(DÖDSKALLE) Och en hel del måste säkerligen tillskrivas illegala substanser.
Pugh: Du menar att det låter lite rökigt? Ja, det var ju sådana tider, och det är klart att alla hade en sådan attityd, även om inte vi rökte, men alla runt omkring höll ju på.
(MÄSTERLIGT) Nu får ni till samma sväng igen, 40 år senare.
Pugh: Det är ju samma gäng som spelar. Jag inbillar mig att om det här hade varit vår debut så hade den väckt en del uppmärksamhet ändå - den låter rätt unikt. Å andra sidan kanske det hade varit svårt att få någon att våga satsa på att ge ut skivan. Särskilt med tanke på vår ålder.
(DÖDSKALLE) Hur mycket av det fria svänget ska tillskrivas illegala substanser den här gången då?
Jojje: Inget. Däremot kanske lite legala.
Pugh: Jag har inget emot om det finns en air av 1968 och hippies runt musiken, jag tror att många unga idag saknar den frihetskänslan som vi hade. Jag hade inte en aning om vad jag ville göra av livet förrän långt upp i vuxen ålder, och det har nog hänt under åren på vägarna att jag funderat på att göra något helt annat.
(DÖDSKALLE) Tror du verkligen att du skulle få något annat jobb?
Pugh: Jamen vadå? Musiklärare kunde jag blivit, eller konsult av något slag. Nu är det försent, hursomhelst.
(MÄSTERLIGT) Ja dä ä dä räknas som den första rockplattan på svenska. Hur kom ni på idén att den skulle vara på svenska?
Pugh: Det fanns tendenser åt det hållet just då. Plattan kom ut på våren 1969, och bara ett halvår senare kom November med svenska texter, så det var bara röta att vi blev först. Jag hade sjungit med en massa band hemma i Västerås, och tröttnat på att ta ut engelska texter.
(DÖDSKALLE) Sen på Pughish började du lattja med påhittat språk. Hade du inget mer vettigt att säga?
Pugh: Delvis faktiskt. Det fanns två anledningar. Den ena var att jag följde det konstnärligt fria konceptet som gällde på den tiden. Den andra var att jag hade skitsvårt att få ihop tillräckligt bra texter så fort som det behövdes då.
(DÖDSKALLE) USA-lanseringen av Ja dä ä dä gick bara halvdant.
Pugh: 600 ex trycktes upp, med texterna översatta till engelska på baksidan. Skivbolaget hade väl varken kunskap eller kontakter.
(DÖDSKALLE) Hur kom någon på idén på att försöka lansera en svenskspråkig rockskiva i USA?
Pugh: Jag vet, det var en helt absurd idé, och är det ju fortfarande. Men Dungen når ju ut, och de är dessutom skitbra Och DJ Shadow hittade ju ett ex av plattan så småningom, och samplade både trummor och gitarr från Love, love, love. "Ska vi göra process", frågade mitt skivbolag, men va fan skulle det vara bra för?
(MÄSTERLIGT) Så han hade inte skaffat tillstånd?
Pugh: Fan heller. Han nämnde det inte ens på omslaget, och det blev jag sur över. Björk var samplad på samma skiva, och det stod noggrant upptaget i omslagstexten, men där fanns inte jag.
(DÖDSKALLE) Hon kanske hade haft bättre juridiska muskler att reagera annars.
Pugh: Så är det ju.
(MÄSTERLIGT) Er sammanlagda ålder på Ja dä ä dä var 78 år.
Pugh: Är det så? Minnet sviker. Men det stämmer nog, jag var ungefär 20, Jojje något år äldre och Janne var en gubbe redan då.
(DÖDSKALLE) Nu är er sammanlagda ålder 195 år.
Pugh: Vart vill du komma med det?
Jojje: Det märks mest på att om man sitter för länge i en stol så blir man lite stel.
(MÄSTERLIGT) Ni hade aldrig spelat live ihop förrän härom året?
Pugh: Det stämmer. Det var ett av skälen till att vi ville jobba ihop igen.
(DÖDSKALLE) En del recensioner antydde att det märktes att ni inte spelat ihop.
Pugh: Det är möjligt. Vi hade ingen tid att repa, eftersom Janne höll på med Göta Kanal 2 och mest dök upp lagom till giget.
(MÄSTERLIGT) Beror din coola sångröst på att du kommer från Västerås...
Pugh: Möjligen böjningen av vokalerna.
(DÖDSKALLE) ...genom att du genom att vara cool försöker distansera dig från ditt gnälliga förflutna?
Pugh: Hm. (Lång tystnad). Möjligen kommer böjningen av vokalerna från min dialekt.
(MÄSTERLIGT) Hog Farm är ett angrepp på vänsterns flummande, och på CIA:s inblandning i det, om jag har förstått saken rätt.
Pugh: Nä, inte CIA. Det skulle vara miljövårdskonferens i Stockholm 1973, och då kom någon kommunal pamp på att bästa sättet att städa stan från hippies och flummare, precis som i Peking inför OS, vore att släppa in det amerikanska kollektivet Hog Farm med alla deras droger, och låta dem hålla till på Skarpnäcksfältet. Då drog ju alla hippies dit.
(DÖDSKALLE) Är du konspiratoriskt lagd?
Pugh: Nej. Det är sanningen. Och CIA har jag aldrig anklagat för det. Möjligen sossarna.
(MÄSTERLIGT) Hur ser du på det svenska försvaret?
Pugh: Hahaha, jag började ana att du rotat i det.
(MÄSTERLIGT) Du har gjort en hyllningslåt till JAS.
Pugh: Om det inte vore för musiken hade jag kanske varit stridspilot. Jag har alltid varit flygintresserad, trots att jag stack från lumpen och fick sitta inne tre månader för det. Under åren har jag fått en del bekanta i, eh...
Jojje: Den undre världen?
Pugh: Snarare den övre isåfall. En major jag känner bad mig skriva en JAS-låt till en skiva de höll på att göra. Det finns några sådana rätt udda och dolda sanningar om mig, som till exempel att jag alltid varit positiv till kärnkraft, även när alla gick omkring och demonstrerade mot den.
(DÖDSKALLE) En annan sådan sanning är ditt engagemang för black metal-musik.
Pugh: Hur kan du veta om det? Min brorsa Ingemar har söner som är helt inne på sån musik, och jag har bett om kopior av det absolut värsta de har. Jag fullständigt älskar den musiken, de gör precis vad de vill, fullständig konstnärlig frihet.
(MÄSTERLIGT) En period var ryktet starkt att du var Quorthon i Bathory.
Pugh: Va? Har du en bild av honom? Får jag se? (studerar ingående den långhåriga och läderkalsongklädda trio som patrullerar lingonskogen med sina Sagan om ringen-svärd). Tja, rätt likt hur jag såg ut 1968. Nä, men det är inte sant. Ryktet om min kärleksnatt med Alexander Bard däremot stämmer. Men det blev inget långvarigt, för han var hemligt kär i Carola. Fast med den fula nunan kan jag förstå att det inte blev något av där heller. Därav aggressiviteten.
(MÄSTERLIGT) Har du varit på något schysst blot på sistone?
Pugh: Det tänker jag inte tala om. Men jag var tidigt intresserad av nordisk mytologi, och känner ropet fortfarande. Men min asaskiva Hammarhjärta var ett par år före Nordman och hamnade mitt i stormen av skinnskallar och nazister, och det blev ett jäkla liv.
(DÖDSKALLE) Hammarhjärta hyllas fortfarande på "patriotiska" hemsidor.
Pugh: Det är jävligt äckligt. Min livstro har inget med att sortera eller förtrycka människor att göra.
(MÄSTERLIGT) Pugh, du har spelat med Ola Magnell, Magnus Lindberg, Thåström och Muscle Shoals-bandet.
Jojje: Där finns en hel del tunga namn. Tänk om man kunde sätta ihop det gänget och lira tillsammans.
Pugh: Det skulle inte gå, alla lever inte längre. Kisa Magnusson dog ju till exempel härom året. Peps, lever han?
Jojje: Jo, absolut. Han gjorde ett skitbra album härom året.
(DÖDSKALLE) Och så har du spelat med Petter.
Pugh: Vadå, gillar inte Nöjesguiden hiphop?
(MÄSTERLIGT) Jo. Det är ju det vi gör.
Pugh: Okej, han är kanske inte lika elak som Ken, men jag tycker att Petters senaste album är skitbra.
(MÄSTERLIGT) Och du Loffe har spelat med Dexter Gordon och Johnny Griffin. Och med Jimi Hendrix.
Loffe: Då var det ju inte så speciellt, Jimi Hendrix var ju inte än legend än. Men Dexter Gordon var speciell redan då, han är Gud.
(DÖDSKALLE) Och så har du bildat TV-lag med Jan Johansen - det måste ha varit av kollegial artighet mot hans far?
Loffe: Nej, inte alls. Jan är en trevlig prick, precis som sin far, och ryktet säger att han är en rätt hyfsad trummis också.
(MÄSTERLIGT) Jojje, du har spelat med Aretha Franklin, James Brown, Diana Ross, Simon & Garfunkel och Luther Vandross. Vilket var bäst?
Jojje: Det går inte att jämföra. James Brown har jag bara spelat med när jag var medlem i Saturday Night Lives husband. Simon & Garfunkel var stort, om inte annat för känslan att spela framför 80 000 personer. Luther var också stort eftersom jag fick spela med världens tajtaste rytmsektion, och Steely Dan var den största musikaliska utmaningen.
(DÖDSKALLE) Och så har du spelat med Backstreet Boys och Kent.
Jojje: De är väl helt okej? Låten ihop med Kent blev väldigt bra, tycker jag, ett perfekt exempel på vad man kan åstadkomma med studiomusiker.
(MÄSTERLIGT) Loffe, ser du dig huvudsakligen som skådespelare eller musiker? Eller kanske lekledare?
Loffe: Jag ser mig som en kameleont. Eller helt enkelt konstnär. Musik, teater, film. Och måleri
(MÄSTERLIGT) Vi har hört att det ska bli en Göta Kanal 3 inom kort.
Loffe: Japp, och den kommer att bli jävligt kul. Det blir ett helt nytt upplägg, ingen jävla tävling den här gången. Fast kvar på kanalen, förstås.
(DÖDSKALLE) Sadist.
Loffe: Det gläder mig att du tycker. Vi behöver mera sadism.
(MÄSTERLIGT) Yngve Frej, Daddy Taikon, Loffe, Janne i Göta Kanal - vem av alla dina rollfigurer krävde störst förarbete?
Loffe: Allihop har krävt lika mycket. Nä, egentligen inte, när jag tänker efter. Inför Någonstans i Sverige och Slas-filmerna var jag faktiskt tvungen att gå in i rollerna på ett annat sätt, faktiskt
(DÖDSKALLE) 69:an är kanske ett lite olyckligt rollnamn?
Loffe: Hehe, jo. Och 47:an Löken var en jäkligt olycklig film, så det passar ju. Fan, den lyckades de inte ens synk-lägga, och det var inte Ragnar Friskes fel. Oj oj oj, den var dålig
(MÄSTERLIGT) Vi saknar de där härligt glammiga, orepeterade liveundehållnings-showerna du höll i på åttiotalet iklädd silverkavaj och Stan Smith. När är det dags igen?
Loffe: Alla saknar dem, men de kommer aldrig igen. Den sortens TV-underhållning görs inte längre, och det är synd. Det var ett jävla bra program, och orkestern var så jävla bra att artister som kom och skulle sjunga till sina tejper kastade bort förinspelningarna för att få bandet i ryggen istället. Baletten var också jävla bra, men det skrev aldrig fårskallarna i tidningen.