Car Seat Headrest - The Scholars
Matador/Playground
BETYG: 4 av 6
Tommy. War Of the Worlds. Jesus Christ Superstar. The Wall. Och nu The Scholars. När Car Seat Headrest äntligen släpper ett nytt album har Will Toledo tagit i från tårna och konstruerat… en rockopera!
Redan på sin strålande slackerdebut för snart tio år sedan krånglade Will Toledo med minst en komplex lofi/grunge-symfoni med flera faser, och pandemiisoleringen använde han till att utveckla mer grandiosa idéer. När han sedan blev sjuk i långtidscovid googlade han ner sig i ett kaninhål som ledde till Chan-meditation, Buddhism och spirituella ritualer, alltihop företeelser som ju är kliniskt konstaterat inte bara allvarligt ökar risken för existensiella grubblerier utan också för rockopera-utbrott.
Redan inledande CCF (I'm Gonna Stay with You) bryter ut i ett stort - för att inte säga svulstigt - rockanthem med tydliga blinkningar till rockoperagenrens pionjärer The Who. Sådana vändningar och kontrasterande låtsegment skaffar sig Car Seat Headrest sedan stort utrymme för med en total speltid om drygt 70 minuters total speltid och låtar som kan dra iväg uppåt 10 minuter eller längre.
På ett fiktivt Parnassus University får vi möta karaktärer som den unge pjäsförfattaren Beolco, och Devereaux som kommer från en strängt konservativa religiös bakgrund. Varje karaktär har varsin sång, och albumets - förlåt, operans - första del skildrar deras spirituella kris och längtansfulla sökande. Andra hälften innebär att karaktärernas nyfunna spiritualitet konfronteras med traditionella religiösa ritualer och dogman i storslagna strider - jamen du hör ju att här finns alla förutsättningar för ett klassiskt rockepos av klassiskt snitt.
Mycket riktigt andas det mesta här tidigt 1970-tal, som det utmärkta och storslagna Devereaux, och det närmaste Car Seat Headrest kommer sin ursprungliga konventionella slackerindie är med The Catastrophe (Good Luck with That Man). Med sin stenhårt snabba indierock och de akustiska gitarrerna i botten påminner den för en stund om varför vi brukade bunta ihop dem med band Arcade Fire, innan de storslagna Keith Moon-trummorna tar över även här.
Andra halvan är ännu mer ambitiös. Den inleds med Gethsemane som är drygt 10 minuter av mäktig progg-indie om en läkarstuderande med superkraften att flytta sina patienters krämpor till sig själv. Sedan följer den ännu längre vemodiga balladen Reality, med avancerade vokalarrangemang över klingande akustiska gitarrer och ett episkt gitarrsolo på väg mot Det Stora Crescendot. "Could Ziggy come back down again" vädjar Will Toledo med glimten i ögat i Planet Desperation, där marschtrummorna manar och bandets körsång har uppenbara Queen-ambitioner innan slutstriden brakar lös med pukor och trumpeter. Under sina dryga 18 minuter hinner Planet Desperation byta karaktär flera gånger, med stunder av punktempo och -attack och plötsliga avbrott för akustisk folkballad. Ungefär 14 minuter in i stycket gömmer sig till och med ett fragment som för en kort stund låter som r'n'b-uppdaterad T.Rex innan det slår över i The Who igen.
Det är väldigt tydligt att Will Toledos ideal den här gången är episk rock som den lät under rockoperans storhetstid på det tidiga 1970-talet, och The Scholars är i högsta grad hans egen vision och konstverk, så pass att bandet överlät all gitarr (och det är mycket) och produktionens nördiga "ljudskulpterande" (hans egna ord) helt och hållet till honom. Och visst lyckas han - som rockopera är The Scholars fullt i klass med de största namnen i inledningen av denna anmälan, och därmed är risken stor att att vi orkar sitta igenom hela verket lika ofta som vi tar oss igenom den kompletta Tommy.
Av Patrik Forshage
2 maj 2025
Skivrecension
Här finns recensioner av Car Seat Headrests Teens of Denial (2016), Twin Fantasy (2018) och Making A Door Less Open (2020)