”I was nearly someone back in the day, I was in the lower regions of the hit parade”, sjunger Eric Goulden bittert över simplast tänkbara pubrock redan i inledningsspåret. Precis så som han brukade göra back in the day, när han närapå var någon och faktiskt hastigt skymtade på den brittiska topplistans nedre regioner.
Sedan dess har mycket vatten runnit under broarna, men hos Wreckless Eric är det mesta sig likt. Intill samtida upstarts som Elvis Costello, Ian Dury och Nick Lowe (som tillsammans med Wreckless Eric utgjorde lineupen på skivbolaget Stiffs första paketturné) var Eric alltid den vildaste, hellre-än-bra-skramlande, lyriskt vassa och självrefererande.
Precis så låter han fortfarande, och även om företeelserna som utsätts för hans oneliners numera hämtas ur hans amerikanska vardag (vapenkontroll och åldrande pojkband, för att nämna två) är hans musikaliska uttryck alltid den allra ädlaste oborstade pubrock man kan tänka sig.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
