En countrysångare som 91 år gammal gör sin 153:e (!) skiva, vad kan man förvänta sig av det?
I Willie Nelsons fall kan man förvänta sig en röst som ärgats av åren, men där värmen och empatin till och med stärkts. Man kan sig respektfulla gästspel av mästare som Daniel Lanois och legender som The Doors John Densmore. Man kan förvänta sig inte särskilt mycket traditionell country utan mer finkänsliga och lågmälda vistolkningar av udda spår från Tom Waits, Warren Zevon (hjärteknipande farvälsången Keep Me In Your Heart), Nina Simone och till och med Sunny War och The Flaming Lips.
Man kan förvänta sig inte bara en utan två Neil Young-covers, varav den ena är den komplexa Broken Arrow. Dels för att det är bra låtar, dels för att Willie Nelson och Neil Young har en lång historia tillsammans, och dels för att Willie Nelsons son Micah Nelson som är ansvarig för den fingertoppskänsliga produktionen (och till och med omslagsdesignen) också är en del av Neil Youngs band sedan många år.
Man kan förvänta sig filosofiska och politiskt laddade humanistiska ställningstaganden, och en skiva som engagerar från början till slut. Man kan förvänta sig kvalitet, helt enkelt, precis som på hans 152 tidigare album.
