Som ledare för för St Johnny fram till mitten av 90-talet och sedan Grand Mal i ytterligare 15 år fanns det ändå konventionella rock’n’roll-drag hos Bill Whitten. Han kunde sin New York Dolls och sin Mott the Hoople, han visste hur man stod ut på New Yorks trashglamscen. Men han plirade samtidigt finurligt och ofta gravt självironiskt, och tecknen på att det fanns en udda personlighet där bakom var många och allt mer uppenbara.
Numera kallar jan sig William Carlos Whitten, och alla spår av vanlig rock’n’roll-ambition är borta. Johnny Thunders mamma förekommer visserligen i en bisats, och musikens rötter är stadigt är gediget förankrade i New Yorks alternativa rock med Velvet Underground som fixstjärna. Men med hemmainspelningar med mest bara en vintage trummaskin, en lika gammal synth och en elgitarr med distpedal uppstår något annat i Bill Whittens musik. I synnerhet som hans låtar präglas av övertydlig torrt fyndig humor inte sällan av metakaraktär om rockmytologi. Titelspåret är någon sorts rudimentär glamrock, som gräver djupt i religiös mytologi och i Bill Whittens husdjur för att hävda sin tes, och Abolish the Internet är en efterlysning av ett långhårigt rock’n’roll band med en fuck-you-attitude (”no chick singers”),
Rock Music in Ashes är en återhållen Suicide-travesti, och än mer entonigt nervig är gästande Diana Crash, som lakoniskt erbjuder mer än 40 alternativ på temat Shortly Before His Death (”he returned to the church/he became a atheist/his politics became radical/his politics become reactionary/he said I’m not a man – I’m a metaphor”). Med den sortens smarta och synnerligen underhållande variant av rockmusik placerar sig Bill Whitten i samma klubb som geniala brittiska excentriker som Luke Haines eller framför allt Lawrence (Go-Kart Mozart).
Det är fint sällskap, minsann, och det finns anledning att lyfta på hatten för den svenska etiketten Groover som vågar släppa sådant som andra inte släpper.
