Med produktion av både Beck och Ryan Adams skulle Jenny Lewis kunna leva ut alla de krokiga vägar i indie, country och Spector-pop som hon prövat under åren. Men det gör hon inte. Istället slätar hon ut sig så platt och oansenligt som möjligt i förhoppningen att det stora och breda genombrottet. Men hennes mainstreamrock blandat med tonårspop, som i She’s Not Me, blir ointressant, och när hon ersätter det infantila med någon sorts attityd – och faktiskt röstmässigt hamnar rätt nära Nina Persson – är det bara en aning bättre. Aloha & The Three Johns är en sådan förmildrande stund, liksom den sentimentala Late Bloomer och framför allt Slippery Slopes, skivans enda låt med antydan till oslipade kanter.
The Voyager känns avsedd att långsiktigt säkra en plats bland mainstreamartisterna på västvärldens topplistor, med uppenbara krokar för att fånga olika varianter av slökonsumenter utan att i alltför hög utsträckning förarga hennes gamla Rilo Kiley-följare. Som sådan fungerar den säkert utmärkt, men särskilt spännande är det inte.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
