(Dubbelrecension med Richard X Heyman –Basic Glee)
När Tom Petty nu har valts in i Rock’n’Roll Hall of Fame och blivit en trött och oinspirerad nostalgiker, som helst talar om hur det var innan artister sålde ut till stadiumspelningar och branschryggdunkanden (…eh, nä, jag får inte heller riktigt ihop det där) är det dags att lämna Rickenbackern vidare. Även om titellåten är en riktigt bra Byrds-variation och den skira popen i You and Me påminner om de fornstora dagar Tom Petty saknar så intensivt börjar Tom Pettys Bob Dylan-knarrande sångstil gå till överdrift. Have Love Will Travel är så nära parodi det går att komma.
När han sedan vräker på med kompletta symfoniorkestrar i Dreamsville, med Jeff Lynnes popkänsla ersatt av svulstig hybris, eller förgäves försöker låta som en tuff rockare i Joe sorterar vi resolut in honom i Hall of Fame-museets samlingar.
Om Tom Petty i sin glasmonter har något kvar av sitt en gång så öppna popsinne skulle Robert X Heymans femte album kunna innebära en sporre som hjälper honom att hitta tillbaka. Men risken finns att Basic Glee med Vantage Point Highsom utmärkt exempel på hur Tom Petty faktiskt lät så sent som på Full Moon Fever bara drar ner Tom Petty ytterligare i trött depression.
Richard X Heyman har nämligen allt, så när som storbolagskontrakt. Med ett utseende som om han aspirerade på en plats i Small Faces och en gitarrsamling där Rickenbackern har hedersplatsen sitter han hemma i lägenheten och filar på klassisk och evig pop. Grunderna till det har han lärt genom konkreta fältstudier direkt på plats hos de allra bästa.
British invasion-popen blev han expert på genom att för några år sedan spela in en hel skiva tillsammans med Peter Noone från Herman’s Hermits. Lysande That Will Be the Moment låter som en brittisk variant av Byrds, och Richard X Heymans basslingor är värdiga Paul McCartney 1969. Lekfullheten kommer från tiden med Jonathan Richman, och soulballader som Wishful Thinking har han lärt sig genom att spela keyboard med Ben E. King. På What in the World och framför allt på skivans absoluta höjdpunkt Pauline sjunger han som en Marshall Crenshaw i storform, kompad av en inspirerad Roger McGuinn medan unga och pigga Brian Wilson och Left Bankes Michael Brown – Richard X Heyman har faktiskt spelat trummor med båda – lägger stämmor på en omtolkning av (What’s so Funny About) Peace, Love and Understanding.
Men trots alla uråldriga referenser blir Richard X Heyman aldrig en trött nostalgiker som Tom Petty. Istället väver han ihop alla guldtrådar till gnistrande tidlös pop, precis sådan som Tom Petty brukade sträva efter innan han fastnade i gnäll om hur popmusiken kidnappats av kapitalet.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
