(Dubbelrecension med Cracker)
Fyndigt intelligent alternativ rock kan ta sig många uttryck. Men den är sällan kul. I Camper Van Beethoven koncentrerade sig David Lowery på att hitta på låttitlar som The Day Lassie Went to the Moon. I Cracker har han inriktat sig på att skriva smarta rocklåtar, så när Mark Linkous rycker in för att hjälpa till skulle Forever kunna vara en behaglig resa.
Likt en Boeing 747 med Eric Carmen vid spakarna och Roy Bittan som purser lyfter den från John Lennon Airport och flyger åtta mil högt över 60-talets amerikanska lättpsykedeliska västkust. Vi serveras en stadig måltid av svulstiga rockepos, och strax innan landning kan man se Oasis om man tittar ut till höger och Soundtrack of Our Lives till vänster.
Men maskinen börjar rosta, motorerna hackar och mycket tyder på att David Lowery är på väg att få flygförbud. Bolaget som tagit sig an honom och hans avdankade New York-musiker har länge fungerat som veteranturnering för avdankade rockhopp.
När David Lowery faller tillbaka i renodlat collegeskoj, som när vi tvingas genomlida trummisens frejdiga amatörrappande, uppstår haverier lika allvarliga som They Might Be Giants, en New York-duo som var lustiga en gång i tiden. They Might Be Giants sjöng om svartsjuka över jultomtens skägg och förklarade att ungdomskulturen hade ihjäl deras hund, alltid med snygga popmelodier och smarta arrangemang. Men liksom Robert Broberg och de flesta andra som skaffar sig ett rykte att strö smarta kommentarer och skämt omkring sig blev de allt mindre underhållande ju mer de var tvungna att anstränga sig för att upprätthålla ryktet.
Fortfarande är They Might Be Giants popkänsla intakt och lika oklanderlig som uppförandet och klädseln hos hovmästaren på en finare krog – men också lika opersonlig. Här leker de R.E.M. igen, och skrattar gott åt hur knäppt det blir om man växlar mellan newyorica och grunge i en och samma låt.
Mot slutet av skivan tröttnar de på att skriva poplåtar överhuvudtaget, i trygg förvissning att deras ordrika vitsar står stadigt på egna ben. De har fel. De är lika underhållande som alla krystade liknelser i den här recensionen.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
