XL/Playground
När det inte skickas ut recensionsex i förväg brukar det betyda att skivbolaget är tvärsäkra på sågning och vill minska skadeeffekten. I The Raconteurs fall svamlar Jack White om att det är en snabbrelease bara en vecka efter slutförda inspelningar, och om att han i demokratisk anda vill vara säker på att alla får möjlighet att lyssna samtidigt. Egentligen handlar det nog mer om att minska hypen för att bibehålla The Raconteurs hobbystatus.
Den statusen är tydligare här än på debuten, eftersom Consolers of the lonely visserligen spretar lika mycket, men på ett annorlunda sätt. Visst leker herrar White och Benson som då med att sjunga varandras lead, men varje beståndsdel är lättidentifierad, med lite Icky Thump-mariachi och flera hårdriffande Zep-spår som på ett klassiskt White Stripes-album.
Här finns några intrikata 70-talsrockare med glänsande vokalharmonier courtesy of Brendan Benson, och lite roots med felor a la Greenhornes. Precis som vid första varvet är det fantastiskt även uppdelat i sina beståndsdelar, men det är när The Raconteurs väver ihop delarna som resultatet bländar.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
