Roadrunner Arcade
Det är en tunn linje mellan powerpop och skränig gitarrock på ena sidan och Adult Oriented Rock på andra. Powerpopen har flera vapen; engagemang, tempo, stämsång, status och ett småleende. AOR har bara två; välsång och ibland kommersiell framgång. Till exempel Redd Kross har alltid varit noga med att stanna på powerpopsidan av linjen, medan till exempel Pearl Jam aldrig ens har tjuvtittat åt det hållet. Hole tröttnade på att vara uppskattade av en entusiastisk men relativt liten publik, och tog sig med några bestämda kraftfulla steg över till den allvarstyngda AOR-sidan, och The Pusjkins från Linköping vill gärna följa efter, nu när Ken Stringfellow från Posies, kungarna över imperiet powerpop, har tagit sin hand ifrån dem efter att ha producerat deras första skiva.
Inom båda lägren krävs minnesvärda melodier för att ett band ska nå framgång (en framgång som mäts med väldigt olika försäljningssiffror). The Pusjkins andra skiva Brand New Morning rymmer inte fler än ett par melodier av sådan klass att de förtjänar att nämnas i samma andetag som förebilderna — vare sig vi talar om Posies eller Hole. Byrdsinspirerade Something More håller, men den hittar du som andraspår på singeln med den i övrigt enda minnesvärda låten Girlfriend. Om du är nyfiken på The Pusjkins räcker det utmärkt att köpa singeln. Om tjejerna hade kommit från Seattle istället för från Linköping hade nya skivan säkert varit tillräckligt för att garantera en plats på Lilith Fair-turnén.
För The Pusjkins rymmer år 2001 istället ungdomsgårdar och sommarfestivaler på mindre orter i Sverige. För att de ska komma ifråga som Leif Pagrotskys nya exportgullegrisar krävs att det i USA finns en uppdämd längtan efter välsjungen men manierad amerikansk brytning a la Agnetha Fältskogs ”jag-har-lärt-mig-språket-genom-att-härma-amerikanska-romantiska-komedier-på-TV”. Och det längtar väl New York lika lite som Linköping efter?
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
