Här kan folk som Sufjan Stevens, Bon Iver och medlemmar från Arcade Fire trängas hur mycket de vill. De är inte orsaken till att The National på bara några år har gått från det obskyra till att sälja ut turnéer omedelbart när de offentliggörs. Nej, det är bandets förmåga att med mungiporna nedåt mjukt och följsamt smeka vårt vemod på det skönast tänkbara sätt med sina mollmelodier för pukor och stråkar som får sådana följder. Med sina nedstämda skildringar av ett grått och regnigt NYC är de här mer deprimerade än någonsin, och mer intagande.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
