Just när man trodde att det inte skulle orka höra ett enda band som lyssnat på Joy Division igen övertygar The National om att det är värt att vända ett varv till på den stenen. Till skillnad från kollegor som Interpol lutar den här Brooklynkvintetten med en Tindersticksbaryton längst fram sig mot det uttjatade arvet utan ängsliga blickar mot trendmagasinen. Även när Factory Records igenom lyser som mest, som i Lit Up och ilsket frenetiska Abel, behåller bandet en bedårande skev humor och ett arty egensinne med Talking Heads-gitarrer och ostadigt E.S.G.-rumlande. The National är intellektuella skivsamlarnördar som droppar namn som Tennesse Williams och vet att textrader om att slänga ut skivsamlingen genom fönstret är mycket mer kontroversiella än rader om att dansa på bordet, ”cock in hand”.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
