Den som letar efter The Sonics arvtagare har en guldålder just nu. Alla de garagerockband som förde en tynande tillvaro långt från skivbolagens ögon och öron under ett helt decennium får plötsligt skivkontrakt och uppmärksamhet av en värld som yrvaket insåg att rock fortfarande kan skräna när The Strokes och Jack White släpptes lösa.
Det innebär att vi överöses med meningslösa och ibland direkt usla plattor med Chronics och Revolvo, men det gör också att The Lords of Altamont från Los Angeles får chansen. Namnet ger förstås associationer till The Rolling Stones, men antyder också att The Lords of Altamont vill vara det bandets antites. Omslagets excesser i Hells Angels-fotografier antyder samma sak, men även om bandets stil är långt ifrån smaklig har bandmedlemmarna, med rötter i lokala instrumentala surfband, mer än chockeffekter att komma med.
I generationen efter The Sonics är Nomads fortfarande en internationell förebild i genren, och hos The Lords of Altamont är det inte alls långsökt. Med låtar som citerar flitigt ur rockhistorien (Three till exempel innehåller större delen av Who Do You Love), och med en orgel som Frank Minarek skulle ha varit stolt över gör The Lords of Altamont underhållande garagerock.
”Charmigt” kanske är fel ord om ett band som vill se ut som om de bor på varsin HD, men To Hell with The Lords of Altamont är en skiva som med sin stötighet och kantighet ändå är ganska gullig. Alla motorcykelgängbilder och en trummis som uppger att han gärna sörplar stryknin till trots – The Lords of Altamont kör Puch Dakota. Inget fel i det.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
