”I don’t want to feel good tomorrow, I want to feel good now” inleder The Loft i den rent strålande popdängan till dryckesvisa Feel Good Now. Om det finns någon som insett värdet av att ta vara på ögonblicket så är det Peter Astor och The Loft, som i början av 1980-talet bara släppa två singlar på den då nystartade Creation-labeln innan de splittrades – mitt i en låt under ett gig på Hammersmith Palais.
Ten Years – en annan i raden av poppärlor här – beskriver hur tiden flyger iväg utan att man hinner reagera, decennium för decennium, och när nu The Loft inte bara samlats igen utan också gjort sitt debutalbum 40 år senare är det sannerligen på tiden. Deras återförening handlar alltså inte om att kapitalisera på gamla meriter och svunna framgångar, som somliga andra Creation-band, för bland världens orättvisor behöver räknas in att The Loft aldrig hann uppleva några sådana. Nej, The Loft är tillbaka för att göra briljant pop.
För allvarligt talat, singlar som Dr Clarke med självhäftande omkväde och Andy Stricklands supersnygga psykedeliska sologitarr har vi inte hört på årtionden. Den hade varit en av Creation-etikettens starkaste singlar om den hade kommit ut 1985, och den är långtifrån den enda höjdpunkten här. Det fortsätter i ett långt pärlband med Storytime, This Machine och Elephant – med tvillinggitarrer som för tankarna till Television – kompletterat med genomstarka midtempospår som eleganta Killer och Do the Shut Up. Mognadsutvecklingen hos The Loft, inte bara avseende förmågan att hantera sina interna relationer, säger att The Loft anno 1983 inte hade kunnat göra ett så här genomstarkt album, som spöar allt Peter Astor gjort med bland andra The Weather Prophets, The Wisdom of Harry och solo under årtiondena. Det var väl värt decenniers väntan.
