Springsteen, The Clash, The Replacements. Den treenigheten har vi tjatat sedan The Hold Steadys debutalbum för tio år sedan, och den är fortfarande grunden för de noveller bandet kallar rocklåtar. Under de fyra år som gått sedan senast har de slipat bort onödiga refränger och istället pumpat upp gitarrmusklerna rejält i offensiva rockare som Wait Awhile och Runners High, och är därmed faktiskt bättre än någonsin. I Almost Everything sjunger Craig Finn om hur de misstas för Pink Floyd av en servitris på Waffle House, men med den här sortens skarpa historier och melodier borde The Hold Steady aldrig behöva råka ut för något sådant igen.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
