Superband? Nja, vi talar knappast om Traveling Wilburys här. Flatlanders var utgångspunkten och nu återsamlingen för tre sångare som dessemellan åstadkommit smärre underverk var för sig, men helt utan kommersiella framgångar.
Den minst namnkunniga bland vännerna från Lubbock, Texas, är Butch Hancock. Om hans personlighet som sångare hade matchat hans personlighet som låtskrivare hade han varit STÖRST. Nu har hans enstaka egenutgivna skivor finansierats av royalties från bland andra Texas Tornados tolkning av mästerverket She Never Spoke Spanish to Me.
Jimmie Dale Gilmore har nått en aning längre. Med en röst fylld av vemod och omedelbar melodikänsla, jämförbar enbart med Roy Orbison, men så oändligt mycket vekare, har hans sporadiska skivor älskats – och lånats ifrån – av alla från Mudhoney till Steve Earle.
Trion blir komplett med Joe Ely. Han skulle kunna vara symbolen för hårt leverne, och hans röst och musik – mer roadhouse än country – bär spår av ett liftande kringflackande liv bland skivbolag och bland tillbedjare som The Clash.
Återförening då? Möjligen. Flatlanders första skiva låg klar 1971, men hann bli mytologisk i nivå med den Heliga Graalen innan den blev allmänt tillgänglig först 20 år senare, då med den träffande titeln More a Legend Than a Band. För ett par år sedan samlades vännerna för en låt på soundtracket till The Horse Whisperer. Bland alla hattakter som Yoakam och Strait stod Flatlanders ut genom att arbeta inom den klassiskt amerikanska singer-songwritertraditionen än inom hästjazz, och när South Wind of Summer nu dyker upp igen är den ännu långsammare och ännu vackrare.
Lika hjärtekrossande är Julia med en refräng som kan vara något av det vackraste som någonsin spelats in. Den sorgligt underskattade sågen har hyllats som världshistoriens mest vemodiga instrument ända sedan Flatlanders använde den på debutskivans pärla Dallas. När den nu åter tas i bruk i Right Where I Belong blir sentimentaliteten så överväldigande att orden stockar sig i halsen. Tur att så känslomässiga ögonblick blandas med käcka och snabba nonsenslåtar som Pay the Alligator, som gjord för en bar utmed vägkanten i en avkrok i Texas.
The Flatlanders intresserar sig bara undantagsvis för traditionell country, till exempel när man hyllar Waylon Jennings i I Thought the Wreck Was Over. Annars är Flatlanders en av källorna för – och mästare på – en friare form av vit sydstatsmusik, som ibland är singersongwriter, ibland honky-tonk, ibland visa och ibland rag. Med en sådan blandning och ett sådant engagemang från alla involverade blir Now Againen skiva som du kommer att sortera tillsammans med Townes Van Zandts och Willie Nelsons viktigaste inspelningar inom en armlängds avstånd från stereon
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
