När ett vanligtvis vilt spretande band breder ut sig över dubbelalbum med den uttalade ambitionen att vara lika ofokuserade som The Clash på Sandinista eller som The Beatles på White Album kommer det att skorra i lyssnarens öron mer än gång. Om man ovanpå det lägger flummiga svarslåtar till John Lennon, påtagliga influenser från Miles Davis vildaste improvisationer och en lyxversion av skivan i pälsklätt fodral (!) blir dissonansen så väl som provokationen fullständig. Betrakta Embryonic som Flaming Lips förmodligen effektiva metod att slippa ur storbolagskontrakt, och närma dig med nyfikenhet. Och stor försiktighet.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
